Atlanta

Hemma...
Jag mellanlandade på samma flygplats som på ditvägen, i Atlanta, kändes som att cirkeln slöts, jag satt på samma café som 7 månader tidigare på flygplatsen med de blänkande vita golven, unga stressade kvinnor med afrohår stod i snabbmatsrestaurangerna och tog emot beställningar och en kvinna spelade på en flygel, kändes absurt, misslyckat försök att skapa trivsel på den kliniska flygplatsen.

Den här gången var flygeln självspelande istället, men samma känsla av att vara helt blank, samma känsla av att befinna sig utanför alla sammanhang...Konstigt att en så steril miljö kan få en att känna sig tillfreds på något konstigt sätt.

Och nu är jag hemma...Känns som att jag har dimpt ner mitt i ett caos, men det är också i en trygghet, här är också allt det jag längtat efter.

Men jag kommer fortsätta skriva här på bloggen ibland, eftersom minnen och bilder ofta kommer i efterhand, de kommer i tystnaden och är laddade, elektriska och viktiga att skriva ner.

sista dagarna

Det är bara några dagar kvar för mig i Chile nu...Och det märkliga är att det varken känns konstigt eller jobbigt.Känns tråkigt att säga men jag är helt mätt på intryck, även om jag vet att det finns mycket jag kommer att sakna, det vackra morgnarna på vandrarhemmet med vitt bröd, avokado och tomat och äckligt pulverkaffe och titta på utsikten, hur vattnet glittrar i hamnen, känna lugnet som infinner sig ibland och prata med Amparo.
Kanske är det hela Sverigeatmosfären på skolan som gör att det är nästan känslolöst att lämna Chile, jag har inte upplevt Chile, inte som jag som 19åring upplevde Mexico, sådär sårbart och öppet och med själen som insats...
Visst finns det mycket jag kommer sakna, men just nu mest en stor lättnad. Jag längtar efter natur och ensamhet och självständighet.