Marknaden

I brist på tankekraft är här lite bilder istället.De är från marknaden i de gamla hamnkvarteren nedanför kullen där vi bor, där finns alltid en liten unken luft av skaldjur, en spiraltrappa leder upp till alla fiskrestauranger på övervåningen och väggarna är avskavda och röda. Med en gul krita har någon skrivit att det är förbjudet att röka och ett nummer på någon paragraf.

Snart ska marknaden stängas för att "restaureras" och när den öppnar igen kommer det inte vara samma slags ställe, de som äger restaurangerna nu kommer inte ha råd att ha kvar dem sen, det kommer bli alltför dyrt och jag gissar att inte heller gästerna kommer vara desamma...Så tråkigt med allt som likriktar och exkluderar.

Avdomnad...

Det är något i mig som har dött lite och jag kan inte riktigt sätta fingret på när det hände.

Men jag tänker att skriva är att känna på omvärlden med fingertopparna och att jag helt har tappat dendär ömtåligheten som får intryck och färger att välla in i mig. En tjock hinna mellan mig och världen som skyddar mig men som gör mig okänslig och cynisk.

Det går inte riktigt att skriva något med ett slutet hjärta, jag hoppas att det är så enkelt som att jag behöver komma bort från Valparaíso ett tag.

Valparaíso är som vanligt bländande, men jag har tappat bort känslan för staden, jag är liksom avdomnad.

längtan efter de nya vindarna

H är tillbaks, allt känns så mycket lättare än innan...Tänk att jag har en pojkvän som har Jackson Five- frisyr, jag tycker det är ganska coolt...

Och jag börjar bli lite mer stabil tror jag, det är skönt att ha ett ordentligt hem igen. Och det är så skönt att sitta och dricka kaffe med H på vandrarhemmet där på övervåningen, utsikten över kullarna med sina kråkslott och den gamla hissrälsen som lutar mot en av kullarna, de två vita hissarna ser ut som två små fyrkanter från fönstret och de går ständigt upp och ner för rälsen. Och havet som glittrar och en svart blänkande skyskrapa och de gamla rosa och blå husen i hamnkvarteren, sandstränderna borta i Viña del Mar där det pågår en helt annan verklighet än i Valpo,det är en hel värld att betrakta från fönstrena på övervåningen.

Idag såg jag ett rån från mitt fönster igen, jag blir inte ens förvånad längre. Det var en ljus ung tjej som blev rånad, jag hörde ett långt gallskrik och hundarna som skällde som tokiga och när jag sprang fram till fönstret såg jag tjejen som sprang efter rånaren för att försöka få tillbaka sin väska och en hel drös med människor som stod på torget och bara tittade helt passiva.

Jag börjar fatta att det är ganska ohållbart att bo kvar på ett ställe där jag inte kan gå ner till affären på andra sidan torget utan att riskera att nån liten kille med keps sliter av mig väskan. Men jag hatar att bli så begränsad av små killar som oftast är mycket yngre än jag själv och jävligt fega.

Jaja, nog med klag, snart ska vi iväg och resa lite, tror det är vad som behövs, helst skulle jag vilja åka någonstans på landsbygden där det känns som att inget ont kan hända en, någonstans där luften går att andas ordentligt...Nya vindar mot ansiktet och nya sinnesrörelser och lukter är vad jag behöver just nu.

de känslostyrda, manliga genierna

Det borde vara nog med bitterheten nu, men det har faktiskt varit rätt så mycket otur på sista tiden, ska jag behöva bli hårdhudad och cynisk för att överleva, måste jag verkligen det?

Jag vill kunna leva livet med ett öppet sinne, utan att döma, utan att tänka mig för, bara låta människor som verkar bra få komma in i min sfär...

Men bakslaget känns så hårt denhär gången, jag kan inte riktigt hämta mig från det, jag känner mig helt chockad över människors girighet och respektlöshet, den finns ju överallt och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna förhålla mig till det på ett normalt sätt.

Ok, det är dumt att generalisera, men det finns en mansroll som jag tycker att jag känner igen väldigt väl vid dethär laget.Deras mammor gullar alldeles för mycket med dem när de är små och de växer upp och tror att de är stora genier.De skriver dikter om sitt eget lidande och sitter och spelar silvio rodriguez på gitarr.De är totalt uppfyllda och styrda av sina känslor,det får inte plats så mycket mer i deras ömtåliga psyken.Andras åsikter och tankar? Nej, de får inte riktigt plats.