Avdomnad...

Det är något i mig som har dött lite och jag kan inte riktigt sätta fingret på när det hände.

Men jag tänker att skriva är att känna på omvärlden med fingertopparna och att jag helt har tappat dendär ömtåligheten som får intryck och färger att välla in i mig. En tjock hinna mellan mig och världen som skyddar mig men som gör mig okänslig och cynisk.

Det går inte riktigt att skriva något med ett slutet hjärta, jag hoppas att det är så enkelt som att jag behöver komma bort från Valparaíso ett tag.

Valparaíso är som vanligt bländande, men jag har tappat bort känslan för staden, jag är liksom avdomnad.