Atlanta

Hemma...
Jag mellanlandade på samma flygplats som på ditvägen, i Atlanta, kändes som att cirkeln slöts, jag satt på samma café som 7 månader tidigare på flygplatsen med de blänkande vita golven, unga stressade kvinnor med afrohår stod i snabbmatsrestaurangerna och tog emot beställningar och en kvinna spelade på en flygel, kändes absurt, misslyckat försök att skapa trivsel på den kliniska flygplatsen.

Den här gången var flygeln självspelande istället, men samma känsla av att vara helt blank, samma känsla av att befinna sig utanför alla sammanhang...Konstigt att en så steril miljö kan få en att känna sig tillfreds på något konstigt sätt.

Och nu är jag hemma...Känns som att jag har dimpt ner mitt i ett caos, men det är också i en trygghet, här är också allt det jag längtat efter.

Men jag kommer fortsätta skriva här på bloggen ibland, eftersom minnen och bilder ofta kommer i efterhand, de kommer i tystnaden och är laddade, elektriska och viktiga att skriva ner.

sista dagarna

Det är bara några dagar kvar för mig i Chile nu...Och det märkliga är att det varken känns konstigt eller jobbigt.Känns tråkigt att säga men jag är helt mätt på intryck, även om jag vet att det finns mycket jag kommer att sakna, det vackra morgnarna på vandrarhemmet med vitt bröd, avokado och tomat och äckligt pulverkaffe och titta på utsikten, hur vattnet glittrar i hamnen, känna lugnet som infinner sig ibland och prata med Amparo.
Kanske är det hela Sverigeatmosfären på skolan som gör att det är nästan känslolöst att lämna Chile, jag har inte upplevt Chile, inte som jag som 19åring upplevde Mexico, sådär sårbart och öppet och med själen som insats...
Visst finns det mycket jag kommer sakna, men just nu mest en stor lättnad. Jag längtar efter natur och ensamhet och självständighet.

barerna vid Plaza Echaurren

Det har varit dagar med ganska mycket jobb, vi hänger mycket nere i hamnkvarteren, vi vill göra en bok därifrån med intervjuer och bilder...

Hade det här varit i början av min tid här i Valpo så hade jag varit hänförd av alla udda personligheter, de skitiga gatorna, de trasiga husfasaderna...

Men min blick är inte ny längre och precis som var som helst så kan det vara ganska jobbigt, lite sorgligt, att prata med människor som fått tankarna diffusa och blickarna dimmiga av alkohol och droger.

Vi pratade med en man i 70årsåldern som har hängt i hamnkvarteren väldigt många år, varje dag vid samma tid går han till en bar på torget där som heter Liberty, det är hans "oficina", han sitter där med ett glas vin och tittar ut i luften eller konverserar, till skillnad mot många andra där är hans blick klar och klok. Och han berättade, som så många andra, hur hamnkvarteren förr var fulla av liv, av nattklubbar och bordeller(jag vill nu inte romantisera prostitution...) och dansande människor och sjömän.Det var inte alls lika mycket droger och brottslighet som nu, berättar han.

Sedan, under diktaturen,kanske på grund av utegångsförbuden, stängde många av ställena och öppnade aldrig mer. Det är så vemodigt med de gamla nyonskyltarna på de stängda nattklubbarna.De heter saker som Kennys Disco Bar...Och på torget ligger människor utslagna.

Men en av nattklubbarna finns kvar, det är två systrar som äger stället, dörren till baren har en kedja så att inte vem som helst kan komma in. Och därinne flimrar neonlampor i rött och grönt, möblerna är mörkbruna i trä och hela baren har ett skumt, rött ljus, i taket hänger en stor discokula. När vi har varit där har det varit nästan tomt, de som knackar på är ofta välklädda män, de köper sällan något i baren men de pratar en stund med systrarna, sedan går de in på toaletten och sedan går de ut igen. Inte vet jag vad det är de köper, men jag antar att det är kokain.

Alicia, en författarinna vi har pratat med, berättade att om man gick ut vid 22-tiden på kvällen aldrig behövde vara rädd. Nu ligger gatorna mörka och nästan helt öde om kvällarna.

Gallskriket i huvudet

Det har varit ganska skönt att vara tillbaka i Valpo faktiskt, solen skiner, vattnet lyser blått i hamnen och vandrarhemmet på Cordillera har fyllts med folk; folk från olika länder som kommer och går och så är det det franska paret, killen är gatumusiker och har precis samma frisyr som H, de skulle kunna vara brorsor, och så är det Amparo från Santiago som har kommit för att stanna i Valparaíso för att skriva på sin bok och för att vara närmre sin dotter som pluggar här.

Amparo är extremt pratsam och sitter jämt uppe på nätterna med sitt lockiga hår utsläppt och skriver och lyssnar på 60 och 70-talsrock i sin CD-freestyle, med henne i huset blir det automatiskt väldigt socialt på vandrarhemmet.

Men trots att det är lugna, trevliga dagar här i Valpo har jag som ett gallskrik i huvudet, jag tror att det är framtiden som spökar, alla måsten som väntar mig i Sverige och detdär enormt tunga jag-projektet som jag önskar att jag kunde strunta i men det går inte riktigt,jag hoppas iallafall att jag kan göra mig själv tjänsten att inte låta mig uppslukas av det.

Ricardo var arg på mig en gång. Jag och en annan tjej hade låtit honom gå hem själv packad med en värdefull kamera. Vi tänkte inte förstås, och därför blev jag arg när han påstod att vi inte brydde oss..Och det var kanske inte heller så enkelt som att vi inte brydde oss, men jag tänker att det ändå handlar om vad man ser, ser man bara sig själv och sina egna projekt, ser man bara sina utstakade mål utan att kunna stanna upp på vägen och kunna se och känna något så är det faktiskt ganska fördärvligt.

Och jag tror att det är det jag är rädd för: att gallskriket i huvudet ska bli så starkt att jag slutar att lyssna på min egen röst, det sunda förnuftet, den rena tonen. Det borde vara så självklart egentligen, att se något annat än sitt eget jag-projekt.

Birgitta Trotzig skriver:"Det stora problemet är förfärande enkelt, ett kort lopp mellan födelse och död, att världen borde vara en kärleksgemenskap, varför är den inte?"

Det är om detta det handlar, allt annat är bara illusioner och spegelstänk.

Isla del Sol

Tillbaka i La Paz efter en tyst dag och en tyst natt pa on Isla del Sol, som ligger vid Titicacasjon, alldeles nara gransen till Peru...

Innan dess var vi en dag i Copacabana som ocksa ligger precis vid sjon, men som ar betydligt turistigare, vi var dar med hon, kvinnan som hjalpte oss att komma hem nar vi bodde en natt i det omrade som vi fick hora var bland de farligaste i La Paz...Hon ville garna visa oss omradet runt Titicacasjon, sa vi akte dit tillsamans, hon ar valdigt omtanksam, det marks dock vilken samhallsklass hon kommer fran...Det ar inte bara pa hennes ljusa hud man marker det, det ar sattet att ta for sig, de självsäkra gesterna. Och det var dedar pastaendena,som jag inte vill citera just nu, men som tydde pa att hon aldrig hade haft nagon djupare kontakt med nagon annan samhallsklass an sin egen...

Sedan tog vi alltsa baten till Isla del Sol igar, jag och H, for forsta gangen pa lange kande jag mig alldeles rofylld, sma bruna grisar sprang omkring och asnor stod fastbundna och betade, det enda som hordes var ljuden av djuren.Och landskapet var brungrönt och kargt, bergen såg liksom räfflade ut av stenmurar och odlingar.

Vi lyckades missa båten tillbaka till Copacabana, men det var vi egentligen ganska glada för..Vi hittade ett vandrarhem med utsikt över sjön från vårt fönster, ägaren var en kvinna med pigga ögon, hon såg frisk och väderbiten ut och hade vackra indiankläder, på morgonen satt vi och drack kamomillte för att värma oss, vi tittade ut genom fönstret där färgerna lyste i regnet och en åsna stod och betade i trädgården, jag ville bara stanna där i tystnaden.

Jag tänker att invånarna på Isla del Sol, till skillnad mot i t.ex. Coroico, verkligen har lyckats med att ta emot turister utan att turisterna tar över och exploaterar, man har inte byggt några lyxhotell med swimmingpool, det finns inga Karokebarer, allt detdär är så skönt att slippa.

Bolivia

Nu har vi varit pa resande fot i nastan tva veckor, Hasse och Hampa(som jag och H numera kallas:) och Karin...Sa mycket bilder forstas, sa mycket intryck, vi ar nu tillbaks i La Paz efter fyra natter i Coroico, en liten semesterort dar luften ar kvav, myggorna extremt aggresiva och bergslandskapet ar svindlande och gronskande, syrsor som spelar och tuppar som galer pa morgonen, pa manga satt paminde det mycket om byn i Mexico dar jag jobbade som volontar for nagra ar sedan.

Vi bodde pa tva olika hotell med swimmingpool dar de enda bolivianer som syntes till var de som jobbade dar. Kanns valdigt konstigt att bo sa lyxigt i ett av Latinamerikas fattigaste lander, nar man ser seniga man uppe i bergen slita pa sackar pa ryggen, som gor de kutryggiga, och indiankvinnor som inte riktigt vill mota var blick, inte riktigt vill kommunicera med oss och som saljer bananer nere i byn for ca 1 krona klasen.

Var mer kan jag borja? Jag forsoker fa grepp om den nya konstitutionen som rostades igenom for ca 2 veckor sedan har i Bolivia, jag har annu inte kunnat lasa pa tillrackligt mycket for att kunna dra en ordentlig slutsats, men det kanns coolt att vara har just nu, jag upplever manniskor har som mycket mer delaktiga i politiken an i Chile, att manniskor har kanner att politik ar nagot som angar dem, att de har en mojlighet att forandra.

Idag har vi varit pa seminarier hela dagen, det var en blandad skara manniskor dar, fnissiga 15-aringar fran en ungdomsorgansiation, en indianman med stor hatt som skrek ut sitt hat mot imperialismen och en norsk ambassador som talade lugnt och blygsamt. Tyvarr var det bara en kvinna som yttrade sig under det dagslanga seminariet, helt sjukt!!

Imorgon ska jag traffa kvinno-organisation Catolicas por el derecho a decidir har i La Paz, ska bli spannande att hora vad de har att saga om den nya konstitutionen, efter det jag har last sa verkar konstitutionen verkligen vara ett framsteg pa manga satt for kvinnors och ursprungsfolks rattigheter.

Nu maste jag tillbaka till vart hotell, mer berattelser kommer sen... Jag kan bara tillagga att jag ar valdigt glad over att ha kommit helskinnad fran vandrarhemmet dar vi bodde forra natten. Vi hade brattom och tog in pa forsta vandrarhemmet vi sag, sedan fick vi hora att det var ett av de farligaste omradena i La paz, men en kvinna som verkade vara fran ovre medelklassen ringde "sin" taxichaffor,akte dit med oss och sag till att vi kom hem ordentligt inatt...Ibland blir man forundrad over manniskors hjalpsamhet, i en sa individualistisk varld som vi lever i blir man helt rord nar manniskor faktiskt bryr sig.

Marknaden

I brist på tankekraft är här lite bilder istället.De är från marknaden i de gamla hamnkvarteren nedanför kullen där vi bor, där finns alltid en liten unken luft av skaldjur, en spiraltrappa leder upp till alla fiskrestauranger på övervåningen och väggarna är avskavda och röda. Med en gul krita har någon skrivit att det är förbjudet att röka och ett nummer på någon paragraf.

Snart ska marknaden stängas för att "restaureras" och när den öppnar igen kommer det inte vara samma slags ställe, de som äger restaurangerna nu kommer inte ha råd att ha kvar dem sen, det kommer bli alltför dyrt och jag gissar att inte heller gästerna kommer vara desamma...Så tråkigt med allt som likriktar och exkluderar.