Min kulle

Det har varit några stilla dagar i Valparaiso, men jag har fått tillbaka kärleken för staden. Att sitta uppe på min våning, ensam, och ha utsikten över havet och de färgglada kontainerna och lådorna vid hamnen,  höra  lyftkranar gnissla och bilsuset och mitt lilla kylskåp som dundrar så mycket, man tänker inte så mycket på det förrän det tystnar för en stund.

Och på morgonen när jag vaknar: titta ut från mitt sovrumsfönster på alla som kommer ner från gatan, ner till centrum och reggeatonmusiken dundrar från de kollektiva taxibilarna som står på kö på morgonen utanför gatan där jag bor.

Cordillera är en av Valparaisos äldsta kullar och fast den ligger så nära Cerro Alegre, turistkullen, så är den något helt annorlunda.

I den lilla mataffären står folk och pratar med varandra, alla känner den flintskalliga gubben med glasögon som äger affären och frågar hur han mår, små genomskinliga glaslådor bakom disken är fyllda med utklipp av religiösa motiv. 

"hola Vecina!", "hej granne!" ropar folk till varandra när de möts i trappan upp till kullen.

Men allt  är inte bara romantiskt och autentiskt, husen är rätt nergångna på sina ställen, det är mycket droger bland småkillarna, mycket kriminalitet. De har keps och de har västar,allt för att inte så lätt kännas igen och för att snabbt kunna byta kläder efter ett rån. Det säger Andres, så nu är jag misstänksam mot alla småkillar med keps och västar... 

Ja, det är jobbigt att hela tiden vara försiktig, att inte kunna slappna av. Jag brukar har min mormors gröna anorak med luvan över huvudet,allt för att se hård ut, haha..

Ändå tänker jag att det är värt att bo där, på min kulle. Jag tror det är där jag kommer bo resten av tiden här i Valparaiso.

dansnatt med flatorna

Ett snabbt inlägg innan jag måste gå för att hinna hem innan den skrangliga hissen slutar gå upp till min kulle...För sanningen är att jag är livrädd för att gå hem här på kvällen, jag vet att rädsla inte hjälper ett dugg men den är svår att bli av med, och den krymper mitt utrymme så mycket..

Hem från Buenos Aires idag och det var skönt att vara där, som alla stora städer var den svår att få grepp om, det jag minns bäst är torgen där gamla gubbar sitter på stenbänkar i solen, gröna lummiga träd, gamla vackra hus, och sjufiliga motorvägar som omringar alla parkerna. Och hur människor pratar, jag vet inget språk som är så vackert som argentisk spanska, jag förknippar det med värme och vänlighet och med min vän Amanda som bor i Buenos Aires.

Men det var också en resa som inte hade så mycket med Argentina att göra egentligen.Jag och Sophie lärde känna varandra ganska bra, vi umgicks hela resan och det är alltid roligt att få tillgång till en annan människas värld. Vi var på flatklubbar, och en av gångerna var det riktigt roligt, kan knappt minnas när det var så roligt att gå ut senast..Jag är inte så mycket för separatistiska grejer, men det var riktigt skönt att det nästan inte var några killar där(förutom en äldre man som satt i baren och spanade hela kvällen..), ja, det var så skönt med en frizon, visst finns det tjejer som kan vara på och jobbiga och det är inte ok, men de brukar vara ett undantag, på Buenos Aires gator blir man däremot nästan förvånad om man går förbi ett gäng killar och de inte skriker eller tittar på ett sätt som inte har något med respekt att göra...Jag brukar inte orka bry mig så mycket, men frånvaron av dem var så skön(jag vet att jag generaliserar nu, men ändå..) Det var fint att se tjejer få ta plats, få ta initiativ, få närma sig varandra utan att något stod i vägen. Här i Latinamerika där machismon är så genomsyrande var det faktiskt en enorm lättnad att bli av med den för en stund.

Som sagt, det var en också en resa som inte hade så mycket med Argentina att göra, det var första gången jag var på flatklubb och det kunde varit i vilket land som helst antagligen, men det var intressant att se vilka roller som intas när man är oberoende av den manliga blicken, när man inte behöver någon uppskattning av den.En kvinna såg ut som en riktigt töntig kille med vattenkammat hår och stora solglasögon och stod och dansade fult med tröjan uppdragen, jag känner mig väldigt gammaldags med mitt antropologiska studerande av flatklubben, men hur ofta ser man kvinnor bete sig så på heteroklubbar?

Jag säger inte att flatvärlden inte har sina egna begränsande normer, men jag inbillar mig att det inte är på samma förtryckande vis.

Jag vill aldrig mer bli tilltryckt, förminskad och det är därför jag har så svårt att anpassa mig nuförtiden , tror jag.

buenos aires

Jag ar i buenos aires efter att ha akt buss i 24 timmar..Ar valdigt trott, men det var en trevlig bussresa, vi hade en underbar bussvard som hade guidning med oss, korde vinlotteri, skamtade och gick runt och serverade sma kakor och kaffe till oss hela tiden...Han sag sa glad ut, trots att han jobbade utan avlosare hela bussresan.
Och nu ar i har...Och Buenos Aires har varit lite av en besvikelse, men kanske att vi hamnade i de varsta turistfallorna.Vi kom till nagon flod och husen sag ut som i Vastra Hamnen i Malmo och langre bort glanste de valdiga skyskraporna i solen och overallt langs vagen fanns likadana uteserveringar och allt var valordnat och trakigt, jag har sa svart att forsta att det finns manniskor som tycker att sadana stallen, som man kan hitta overallt i varlden och dar all ursprunglig sjal har suddats ut, att folk faktiskt ar nojda med sadana stallen och tycker att det ar det basta sattet att tillbringa semestern pa.
Men vi hamnade nog bara pa fel stallen idag och det ar skont att vara pa en ny plats dar man annu inte har nagra spar. Och skont att komma bort lite fran Valparaiso dar jag just nu inte langre har samma gnista, jag har svart att omfamna allt vad chile ar pa det sattet som jag en gang totalt kopte allt som var mexiko, och jag tror ocksa att mina svarigheter denhar gangen kommer som en reaktion pa mitt 19-ariga naiva jag, det kanns plotsligt valdigt viktigt att vara stolt for den jag ar och att sta for mina varderingar.

födelsedag med strandresa och gringodiskussioner

Jag hade inte direkt sett fram emot min födelsedag, kändes tråkigt att fira utan H, familj och nära vänner...Men jag vaknade så glad, solen lyste och torget var i rörelse utanför mitt fönster, jag vaknade till ljudet av avlägsna röster och någon reaggetonmusik.
Och sedan tog jag och Ricardo bussen till en strand som ligger 1, 5 timme från Valparaiso, vi hade köpt ett kilo jordgubbar som vi satt och åt på hela bussresan, jag har nästan förätit mig på jordgubbar nu...
Det är roligt att känna Ricardo, det känns fördomsfullt att säga men jag är förvånad över att vi kan prata så bra och kan skratta åt precis samma saker trots att vi har så olika bakgrunder...Jag är van vid att min roll som gringa är ett hinder i möjligheten till kommunikation, och jag tror att jag också gör min gringa-idenitet till något större och mer problemfyllt än vad det skulle behöva vara. Men pengar är ett känsligt ämne för mig, att kunna välja precis var jag vill bo och kunna köpa ett kilo jordgubbar när jag känner för det, kunna åka iväg till stränder eller till Santiago på helgerna, allt detdär är frihet men också ett äckel.
På kvällen, hemma hos Brigitta blev jag påmind om det igen, "Luv-mannen" som vi kallar honom för , som bor i Brigittas hus satt och var mystisk i sin gröna luva, rökte på och kritiserade oss. "Vet ni att för tio år sedan kunde folk bo på Cerro Alegre, sen kom ni turister, huspriserna steg och folk hade inte längre råd att bo kvar i sina hus". Han tyckte att gringo-föraktet var befogat.
Visst, jag förstår att det måste vara vidrigt att se amerikaner, tyskar, svenskar och fransmän flytta in i husen där man själv en gång hade råd att bo, och att se dom slänga sina sedlar lite här och var, medans man själv går och säljer plåster eller nötter på gatan och hoppas ha råd att kunna betala hyran. Men jag är så trött på att behöva representera allt detdär, att behöva representera en hel historia av förtryck, jag är trött på att även i vanliga fall smarta människor inte har något intresse av att se nyanser och komplikationer ibland.
Jag kunde inte försvara mig så bra igår, mitt språk räckte inte till för de snabba, slagfärdiga replikerna. Men det var inte bara det, jag går omkring med ganska mycket skuld här och det är nog det som är det största hindret i min kommunikation med den chilenska kulturen.

jag har flyttat

Jag kan också berättat att jag har flyttat till vandrarhemmet där på Cordillera, vi har hängt där varje fredag när de visar dokumentärer och jag alltid dricker för mycket rödvin, allt är annorlunda här utan H, men jag är ganska glad ändå...Min exotiska blick har försvunnit, blicken som bara observerar, registrerar, förundras.Men jag har pratat en del med dem, t.ex. Gabriel, den enögda mannen som försvarade Cerro Cordillera med vapen under diktaturen, han älskar sitt Chile, en sann patriot.
Jag bor alltså på övervåningen ovanför cafet med utsikt över hamnen och vattnet, jag har gamla trämöbler och väggar som är målade i gult, oranget och rött, jag har växter och gamla loppisfynd; små statyer och tavlor. Ett hem man blir glad av,tror jag. Kanske kommer jag att känna mig lite ensam eftersom ingen annan bor permanent där uppe på övervåningen, men samtidigt behöver jag min ensamhet, jag vet det.
Jag har fått klagomål för att jag inte lägger upp några bilder på bloggen, men det kommer, jag lovar:)
Nu ska jag hem till mitt nya hem och packa upp mina saker!

Karen Espindola

Jag var alltså i Santiago igen för att gå på demonstrationen för Karen Espindola som nekas att göra abort trots att hennes foster inte har några chanser att överleva, kanske kommer hennes foster leva i några timmar efter födseln, kanske kommer det dö innan, men det har inga möjligheter att överleva, det finns ett djupt rotat kvinnohat i dethär landet, jag kan inte se det på något annat sätt.
På demonstrationen stod ett 30-tal kvinnor, ja, det var nästan bara kvinnor, i en ring på ett soligt Plaza de la constitucion utanför presidentpalatset, i mitten hade någon klätt ut sig till en livmoder i rödfärgat skumgummi, kvinnorna stod där med ett stadigt grepp om sina plakat, "om påven vorre kvinna skulle abort vara lagligt" sjöng de, jag kände igen nästan alla från olika kvinno-organisationer som vi har träffat här. De knöt en kedja runt hon som var utklädd till livmoder, sedan gick kvinnorna på ett led med samma kedja mellan sig. efter att ha gått ett varv längs en lummig alle var vi tillbaka på torget igen och plakaten plockades ner...Jag hade väntat mig mer konfrontation, mer folk, men det var en lugn demonstration, lite för lugn, folk gick förbi utan att bry sig märkbart...Men jag hade turen att råka prata med Karen Espindolas mamma som var där, och dagen efter fick jag en intervju med Karen eftersom de skulle till kongresshuset i Valparaiso för att prata med några politiker om Karens situation.
Jag var lite nervös när vi skulle träffa Karen, ville så gärna att det skulle bli en bra intervju. Hon är så modig som går ut i media med dethär, hon säger att det är ett sätt för henne att bearbeta all sin ilska och sorg.