födelsedag med strandresa och gringodiskussioner

Jag hade inte direkt sett fram emot min födelsedag, kändes tråkigt att fira utan H, familj och nära vänner...Men jag vaknade så glad, solen lyste och torget var i rörelse utanför mitt fönster, jag vaknade till ljudet av avlägsna röster och någon reaggetonmusik.
Och sedan tog jag och Ricardo bussen till en strand som ligger 1, 5 timme från Valparaiso, vi hade köpt ett kilo jordgubbar som vi satt och åt på hela bussresan, jag har nästan förätit mig på jordgubbar nu...
Det är roligt att känna Ricardo, det känns fördomsfullt att säga men jag är förvånad över att vi kan prata så bra och kan skratta åt precis samma saker trots att vi har så olika bakgrunder...Jag är van vid att min roll som gringa är ett hinder i möjligheten till kommunikation, och jag tror att jag också gör min gringa-idenitet till något större och mer problemfyllt än vad det skulle behöva vara. Men pengar är ett känsligt ämne för mig, att kunna välja precis var jag vill bo och kunna köpa ett kilo jordgubbar när jag känner för det, kunna åka iväg till stränder eller till Santiago på helgerna, allt detdär är frihet men också ett äckel.
På kvällen, hemma hos Brigitta blev jag påmind om det igen, "Luv-mannen" som vi kallar honom för , som bor i Brigittas hus satt och var mystisk i sin gröna luva, rökte på och kritiserade oss. "Vet ni att för tio år sedan kunde folk bo på Cerro Alegre, sen kom ni turister, huspriserna steg och folk hade inte längre råd att bo kvar i sina hus". Han tyckte att gringo-föraktet var befogat.
Visst, jag förstår att det måste vara vidrigt att se amerikaner, tyskar, svenskar och fransmän flytta in i husen där man själv en gång hade råd att bo, och att se dom slänga sina sedlar lite här och var, medans man själv går och säljer plåster eller nötter på gatan och hoppas ha råd att kunna betala hyran. Men jag är så trött på att behöva representera allt detdär, att behöva representera en hel historia av förtryck, jag är trött på att även i vanliga fall smarta människor inte har något intresse av att se nyanser och komplikationer ibland.
Jag kunde inte försvara mig så bra igår, mitt språk räckte inte till för de snabba, slagfärdiga replikerna. Men det var inte bara det, jag går omkring med ganska mycket skuld här och det är nog det som är det största hindret i min kommunikation med den chilenska kulturen.