som att vandra i en ny stad

H har åkt, det är att befinna sig i Valparaíso på nytt, allt måste upplevas igen, för här har vi levt som en person, tvåsamhet som jag inte vet ifall är bra eller dålig men den är hur som helst svår att vänja sig av med. Det känns faktiskt så, som att jag vandrar i en ny stad, lukt och känsel är annorlunda, jag känner varje vind mot ansiktet, det är som att simma runt i en evighetlig rymd, att känna sig så liten, liten...

Allt kommer att bli bättre snart förstås, men kontraster kan vara svåra, även mina relationer till andra måste prövas om här, vi har fan varit som en person, tillsamans har vi suttit på barer och caféer och umgåtts med folk som om vi vorre en person, fyllt i varandras ord och tankar, inte konstigt att jag känner mig ofullständig.

Och innan dess, innan han åkte, vad hände...Vi var på en bar i de gamla hamnkvarteren, nej, vi var på två barer, jag och H och Brigitta, jag hade tänkt skriva något roligt om dethär men nu känns allt bara sorgligt...Jag får göra det en annan gång.

Men jag kanändå skriva om Ricardo som jag tycker är så jävla bra. Ricardo bjöd med oss till Santiago, hem till hans familj som bodde i ett stort hus utanför stan, nära bergen, en pappa som var oförskämd på ett ganska befriande sätt och en mamma som såg på Ricardo med stora kärleksfulla ögon. Det var kul att prata med hans familj, det var kul att hänga med Ricardo som pratar oavbrutet och skämtar och frågar om saker, är nyfiken och intresserad som ett barn. Han ville visa oss runt i Santiago, vi följde med honom till ett slags "fritids" som låg i området La Independencia, där var reaggetonmusik på högsta volym och barn som dansade MTV-dans i musikrummet, vi spelade fotbollspel med några ungar, i ett annat rum gjorde man färgtryck med potatisar, det hade kunnat vara vilket fritids som helst i Sverige och precis som vilket annat fritids så blev jag rätt trött av alla ljud. Ricardo jobbade där som volontär där när han bodde i Santiago, han har en sån energi, jag fattar inte! Men visst är det viktigt att fritidset finns, nästan alla barnen där är peruaner, deras familjer bor trångt i de vackra men slitna husen och kvarteren är ganska farliga så det är bra att det har någon annanstans att leka än ute på gatan.

Imorgon ska jag till Santiago igen, för att spela in en manifestation för Karen Espinola, en 23-årig tjej som måste föda ett foster som inte har några möjligheter att överleva. Självklart har hon inga möjligheter att göra abort i dethär landet.

bo-ångest

Det finns mycket att uppdatera, ett vimmel av snurriga tankar i min skalle...H åker hem på mån, kommer bli väldigt konstigt, vi har gjort nästan allt tillsamans sen han kom hit och även om det är bra att göra sin egen grej så kommer det bli fruktansvärt tomt, jag vill inte riktigt tänka på det.Nej, jag kan inte tänka på det...

Och jag har varit velig med var jag ska bo...Ska jag bo med tre snubbar som aldrig diskar, snor ens mat och som tycker att jag är en "modern kvinna" när jag hjälper till att lyfta en säng...?Samtidigt gillar jag huset så mycket, att sitta på altanen och titta på stan, den brunrostiga plåten som täcker de en gång lyxiga husen, tvätten som fladdrar utanför fönstren, att lyssna på hundskallen och någon trum-musik långt borta.

Och de som bor på Cerro Cordillera och har det fina cafét vill att jag ska flytta in på deras vandrarhem, jag skulle kunna göra det bara för att stödja dem, de har så fina rum och de är så bra människor och jag hatar verkligen att göra dem besvikna, jag hatar när man är beroende av mina pengar.

Hamnkvarteren

Den magiska känslan hade nästan försvunnit, kanske för att vi bor på kulle som är vacker men bara magisk på ytan, men vi gick i Valpos gamla hamnkvarter och känslan kom tillbaka.
Vi gick in på ett café där som heter Siete Machos, två gamla män satt där och spelade domino, kanske var de gamla sjömän, under bordet hade de en tunna glödande kol som värmde upp stället lite, vi drack sött vin i glas med naggade kanter som kostade ca 3 svenska kronor styck, det spelades knastrig stillsam pianojazz från jukeboxen...Alkoholiserade gamla män kom och gick medans vi satt där, golvet, stolarna och borden var i askavt trä, dammiga CD-skivor och en glödlampa dinglade ner från taket.
Men det bästa var nästan att se H så lycklig, han satt och var helt inne i gubbarnas dominospel och skämtade med alkisarna som kom in...Tack vare hans nyfikenhet hamnar vi på de konstigaste ställena.

Det är nästan bara män som man ser i de gamla hamnkvarteren om kvällarna, ofta sitter de själva vid varsitt litet fyrkantigt bord och tittar på TV på någon bar. Det är något autentiskt med att gå i de kvarteren, känna lukten av skaldjur och fisk och köpa billiga tomater i grönsaksstånden, men man vill aldrig gå långsamt där, man släpper aldrig taget om handväskan. En liten pojke var nära att rycka plånboken ur handen på mig när jag stod och skulle betala grönsaker häromdan, stämningen är faktiskt lite hotfull och ändå gillar jag att gå där på nåt sätt. Tiden har dröjt sig kvar där.

underbara kvinnor i Santiago

Vi ar i santiago...Jag far en mycket battre bild av santiago denhar gangen, vi har varit i slitna men vackra kvarter och traden ar grona och lummiga, manniskor vánliga...Och vi har traffat underbara kvinnor pa ett kvinnohus har, de var helt enkelt fantastiska, de var aldre och kloka och ville verkligen hjalpa oss med abortprojektet. Vi satt i deras blommande tradgard pa baksidan av det gula gamla huset dar det haller till och drack kaffe och at kakor, solen gassade och jag kande mig trygg och tankte lite pa min egen mormor som inspirerade mig sa mycket, det ar nagot visst med vissa aldre kvinnor, de peppar en, de ger en utrymme, de ar trygga i sig sjalva och behover inte havda sig.
Man kan ju da undra lite vad jag har haft for erfarenhet av andra kvinnoorganisationer har, och faktum ar val att jag i vissa organisationer har kannt ganska mycket inskrankthet, stallen dar man inte vill prata med Hampus, inte riktigt vill mota hans blick,man tycker kanske inte att han ska blanda sig i en "kvinnofraga" och aven om det kan ha sina forklaringar att man inte vill ha med man att gora sa kan jag inte sympatisera med det, inte alls faktiskt. Jag kanner igen det sa val ifran mina erfarenheter av vissa politiska organisationer i Sverige, dar franvaron av analys ar nastan total och diskussionsutrymmet totalt slutet fastan man pratar om ickehierarki och om vikten av en plan organisation, konstigt att det ar sa... Jag blir valdigt upprord av det, det kanns sa skenheligt. Man soker kanske en plats dar man kan gora nagot viktigt och mota manniskor med oppna sinnen och istallet ar stamningen tryckt och blickarna flackande.
Men idag var det alltsa bara positiva erfarenheter och det ar var, jag blir sa glad av solen.

cerro cordillera

Vi blev i veckan tipsade om ett café av Ricardo som jobbade på det första vandrarhemmet jag bodde på när jag kom hit...Det ligger på en kulle bredvid de rika turistkullarna där vår skola ligger och där vi bor...Men Cerro Cordillera är något helt annorlunda, trots att det ligger så nära. Det går rykten om att det är så farligt där så de flesta turister vågar sig inte dit. Jag vet inte hur det är med den saken, bara att det händer en hel del saker på de rika kullarna också.
Men vi gick dit till cafét iallafall, eftersom det ligger på Hampus favoritkulle. Det var stängt på cafèt men Lorena, ägaren, öppnade och så satt vi där i det dunkla ljuset och drack rödvin och tittade på de röda Salvador Allende- flaggorna som hängde på väggen, skyltdockorna som de hade målat i olika mönster och småpratade med Lorena. Det är något som är så osannolikt med hela detdär cafèt, med Lorena som satt där och såg så allvarlig ut, som satt där och verkade ha all tid i världen, tystlåten men nyfiken, hon har ett helt hus där hon hyr ut rum, vi fick gå upp och titta och det var jättefina rum med stora sängar och havsutsikt, men öde var det, nästan alla rum stod tomma.
På fredagen gick vi dit igen eftersom de skulle ha filmvisning, de visade en seriös dokumentär med fransk text om världsbankens roll i Uganda, våra svenska vänner som var med var fulla och satt och skrattade åt alla fula kostymgubbar, till sist bad våra vänner att de skulle sätta på musik istället. På en sekund sköts alla stolar bort, filmen stängdes av, radion sattes på och vi började dansa cumbia istället. En enögd gammal man stod och slog takten med en kaffekokare och Pacífico, en liten vit katt som själmant har bosatt sig i Lorenas hus, satt och spann i Hampus knä och vägrade att flytta på sig.
Det var som en film allting, de udda personligheterna, den gemytliga stämningen.