som att vandra i en ny stad

H har åkt, det är att befinna sig i Valparaíso på nytt, allt måste upplevas igen, för här har vi levt som en person, tvåsamhet som jag inte vet ifall är bra eller dålig men den är hur som helst svår att vänja sig av med. Det känns faktiskt så, som att jag vandrar i en ny stad, lukt och känsel är annorlunda, jag känner varje vind mot ansiktet, det är som att simma runt i en evighetlig rymd, att känna sig så liten, liten...

Allt kommer att bli bättre snart förstås, men kontraster kan vara svåra, även mina relationer till andra måste prövas om här, vi har fan varit som en person, tillsamans har vi suttit på barer och caféer och umgåtts med folk som om vi vorre en person, fyllt i varandras ord och tankar, inte konstigt att jag känner mig ofullständig.

Och innan dess, innan han åkte, vad hände...Vi var på en bar i de gamla hamnkvarteren, nej, vi var på två barer, jag och H och Brigitta, jag hade tänkt skriva något roligt om dethär men nu känns allt bara sorgligt...Jag får göra det en annan gång.

Men jag kanändå skriva om Ricardo som jag tycker är så jävla bra. Ricardo bjöd med oss till Santiago, hem till hans familj som bodde i ett stort hus utanför stan, nära bergen, en pappa som var oförskämd på ett ganska befriande sätt och en mamma som såg på Ricardo med stora kärleksfulla ögon. Det var kul att prata med hans familj, det var kul att hänga med Ricardo som pratar oavbrutet och skämtar och frågar om saker, är nyfiken och intresserad som ett barn. Han ville visa oss runt i Santiago, vi följde med honom till ett slags "fritids" som låg i området La Independencia, där var reaggetonmusik på högsta volym och barn som dansade MTV-dans i musikrummet, vi spelade fotbollspel med några ungar, i ett annat rum gjorde man färgtryck med potatisar, det hade kunnat vara vilket fritids som helst i Sverige och precis som vilket annat fritids så blev jag rätt trött av alla ljud. Ricardo jobbade där som volontär där när han bodde i Santiago, han har en sån energi, jag fattar inte! Men visst är det viktigt att fritidset finns, nästan alla barnen där är peruaner, deras familjer bor trångt i de vackra men slitna husen och kvarteren är ganska farliga så det är bra att det har någon annanstans att leka än ute på gatan.

Imorgon ska jag till Santiago igen, för att spela in en manifestation för Karen Espinola, en 23-årig tjej som måste föda ett foster som inte har några möjligheter att överleva. Självklart har hon inga möjligheter att göra abort i dethär landet.