cerro cordillera

Vi blev i veckan tipsade om ett café av Ricardo som jobbade på det första vandrarhemmet jag bodde på när jag kom hit...Det ligger på en kulle bredvid de rika turistkullarna där vår skola ligger och där vi bor...Men Cerro Cordillera är något helt annorlunda, trots att det ligger så nära. Det går rykten om att det är så farligt där så de flesta turister vågar sig inte dit. Jag vet inte hur det är med den saken, bara att det händer en hel del saker på de rika kullarna också.
Men vi gick dit till cafét iallafall, eftersom det ligger på Hampus favoritkulle. Det var stängt på cafèt men Lorena, ägaren, öppnade och så satt vi där i det dunkla ljuset och drack rödvin och tittade på de röda Salvador Allende- flaggorna som hängde på väggen, skyltdockorna som de hade målat i olika mönster och småpratade med Lorena. Det är något som är så osannolikt med hela detdär cafèt, med Lorena som satt där och såg så allvarlig ut, som satt där och verkade ha all tid i världen, tystlåten men nyfiken, hon har ett helt hus där hon hyr ut rum, vi fick gå upp och titta och det var jättefina rum med stora sängar och havsutsikt, men öde var det, nästan alla rum stod tomma.
På fredagen gick vi dit igen eftersom de skulle ha filmvisning, de visade en seriös dokumentär med fransk text om världsbankens roll i Uganda, våra svenska vänner som var med var fulla och satt och skrattade åt alla fula kostymgubbar, till sist bad våra vänner att de skulle sätta på musik istället. På en sekund sköts alla stolar bort, filmen stängdes av, radion sattes på och vi började dansa cumbia istället. En enögd gammal man stod och slog takten med en kaffekokare och Pacífico, en liten vit katt som själmant har bosatt sig i Lorenas hus, satt och spann i Hampus knä och vägrade att flytta på sig.
Det var som en film allting, de udda personligheterna, den gemytliga stämningen.