Birgitta Trotzig

Jag har druckit alldeles för mycket kaffe och ska försöka skriva reportaget om 11:e September i Santiago, det går trögt. Jag skulle helst vilja skriva en fantasi om det, för ingenting kan jag veta om hur det faktiskt var och mina intervjuer blev rätt dåliga.

Birgitta Trotzig , min skrivarguru skriver om tortyren på Estadio nacional:

"Den vanliga människans ansikte, i blodig förvirring mitt i solen"

Och vidare:

"Mitt i dagsljuet och solen, att i det vardagliga och ljuden från spårvagnen utanför, torterar hela tiden människor andra människor- och himlen störtar ingalunda in, ingen dödsfågel sliter världen definitivt i stycken, nej, det bara håller på, det är en del av tillvaron, det är det normala, det hör till den ohyggliga ordningen"

Jag har tänkt mycket på det, hur närvarande vardagen måste vara även när det vidrigaste sker och jag tänkte också på det när jag var där, en helt vanlig grå väldig stadio dit folk går för att titta på fotbollsmatcher och på den stora motorvägen där utanför kör bilarna ständigt förbi, nyonskyltar som lyser, allt ser så normalt och civiliserat ut på den plats där det svartnade för så många människors ögon, då de gick ur tiden, ur världen, fick ligga blodiga kvar i förhörsrummen efter att militärerna kallsinnigt gått hem efter sitt dagsverk.

Tillbaka till Birgitta Trotzig, jag gillar henne så mycket för att hon vill åt "den verkliga händelsen", all fakta, all direkt återgivning förvandlas, som hon skriver "till ett overkligt lövprassel." Hon vill förstå, tränga in i händelserna med all sin kraft, jag vet ingen som skriver med samma tunga allvar som hon och jag älskar det, konsten är för henne det enda sättet att komma åt och närma sig livet.

rum-letande och abort-researchande

Hampus och jag har kollat på så mycket rum så det är helt galet! Det är tur att Hampus är så envis, för hade jag varit själv hade jag gett upp efter 5 eller 6 visningar.Nu har jag tappat räkningen på alla rum vi har kollat på, men det var lite kul också, att komma hem till olika folk på olika kullar och med olika sĺags liv. Äntligen har vi iallafall hittat ett rum. Det är två chilenska snubbar vi ska bo med, väldigt vacker utsikt, men jag är lite nervös, kommer inte kunna slappna av förrän vi har flyttat in så att jag vet att de inte driver med oss eller har ändrat sig. Det är faktiskt ofta så, att man inte har så mycket respekt för muntliga avtal och överenskommelser här, det är nog den svåraste kulturkrocken för mig.
Jag vill inte vara beräknande och smart när jag pratar, jag vill bara säga vad jag tänker utan omsvep, det är en princip som jag inte riktigt vill ändra på även om många tycker att jag är naiv. Men jag måste nog sluta tro blint på vad folk säger här, börja fatta att ett "si" kan betyda båda ja och nej och kanske.

Abortprojektet går iallafall långsamt framåt, igår var jag på ett föredrag som handlade om sambanden mellan abort och sexuellt våld. Det var massa folk där faktiskt, kändes kul.
Och på kvällen var det en grupp studenter som anordnade ett seminarium om abort och preventivmedel, vi var ganska få som var där och alla var väldigt överens om allting, men de var väldigt trevliga, vi var och drack öl med dem sen, väldigt öppna och sympatiska människor, sånt gör en glad. De heter Mala Consciencia och skriver i ett fanzine som heter Anti, de jobbar konkret med sånt de tycker är viktigt utan att ha någon speciell plattform verkar det som, jag kände mycket mer att jag var på samma våglängd som dem än vad jag har kännt med de andra kvinnororganisationerna som jag har haft kontakt med, det är väl just dendär öppenheten som jag kände hos dedär studenterna som är så befriande, när människor är nyfikna och ser det som något positivt att man är annorlunda.
Och det är tur att det finns människor som vill förändra machista-lagstiftningarna, men det är så sorgligt att de som har verkligt inflytelserika positioner är knäpptysta när det gäller abortfrågan, att Chiles president är kvinnlig verkar inte spela någon roll, ja, jag tycker det är så sorgligt med hårda, tunga strukturer som är totalt orättfärdiga, det är så jävla sorgligt, och jag hoppas verkligen att rösterna där under, gräsrötternas röster, klarar att bryta igenom, att de lyckas skapa sig ett stort och slagkraftigt utrymme där de kan nå ut till fler och verkligen förändra.

fiestas patrias

För tillfället är det nationaldagsfirande som gäller här i Valparaíso med empanadas, cueca-dans, öl och festande hela nätterna...I torsdags blev vi hembjudna till Bengt, (vår lärare) och hans fru Betty, hennes dotter Camilla och en stor schäfer. De bor högt upp på en kulle som ligger ganska långt från skolan, man har utsikt över vattnet och över kullarna, man ser de grönblå bergen bortom Valparaiso...Jag tyckte att det var en väldigt trevlig fest och jag tar tillbaka det jag sagt om att all chilensk mat är hopplös, för Bengt och Betty hade lagat GOD chilensk mat. Empanadas med skaldjur och ost som inte var flottiga som de man köper i affären, grillad lax och massa olika sallader...

Vi åt och drack och pratade hela dagen, timmarna gick så snabbt, vi kom dit vid ett-tiden på dan och åkte inte därifrån förrän vid tolv-tiden på kvällen. Betty försökte lära oss att dansa cueca och Alfonso och Camilla flög med drakar, det blåser mycket uppe på kullarna och drakflygning är en vanlig sysselsättning, inte bara på nationaldagen. Det gäller att kapa snöret på de andra drakarna som flyger på himlen(snörena har någon slags glaslim som gör att de blir supervassa) och lyckas man med det så blir man jätteglad och skriker "se fue".

Nu är jag inte lika festsugen längre, trots att firandet nog kommer hålla igång över helgen också. Jag är fortfarande inne i fasen då jag vill lära känna Valparaíso och Chile(fast jag tror egentligen att det bara är att låta tiden gå i ett nytt sammanhang för att såsmåningom kunna integrera sig smått.) Valparaíso är hursomhelst en rolig stad att försöka lära känna, det finns alltid nya gränder och cafèer och utsikter att upptäcka, staden är ett oförutsägbart myller.

När man försöker lära känna en ny stad försöker man också registrera detaljerna: t.ex.: folk som kliver på bussen, hojtar, ska sälja plåster eller kakor eller vykort, extremt billigt och fort går det, det verkar handla om att sälja mycket och billigt istället för lite och dyrt. Vid buss-stopen står ofta någon och tar tid på bussen, när bussen stannar lämnar man in en lapp på klockslaget till busschauffören. Har man inget jobb så får man uppfinna ett.

Hundarna har jag nog redan skrivit om men de är verkligen en del av Valparaìsos själ. Jag vet inte riktigt varför Valparaìsos lösa hundar är så mycket snällare än hundarna på Oaxacas landsbyggd i Mexico(det är de två erfarenheterna jag har av ställen med mycket lösa hundar.) I Oaxaca springer hundarna efter dig, morrar, ibland försöker de attackera dig och de är ofta magra och har toviga pälsar. I Valparaìso har jag mest sett hundarna ligga och sola nöjt på torget, eller så letar de efter mat bland soperna eller så gör de sällskap med en när man ska ner till stan. Men jag har aldrig sett dem aggresiva, jag antar att det handlar om att de respekteras här.

11:e September, Santiago de Chile

Vi åkte till Santiago i torsdags för att skriva reportage om 11:e September. Alla hade varnat oss för att det skulle vara caos, att man kunde hamna i häkte i 24 timmar utan att få något att äta, bara man befunnit sig i närheten av en demonstration.
Inget av detta märkte vi av,ändå gick vi inne i centrala Santiago vid 12-tiden på natten, men hela staden var knäpptyst, inga människor på gatorna knappt...Kanske att alla var livrädda för att gå ut, men märkligt var det efter att ha blivit varnade för att överhuvudtaget röra sig i stan på kvällen...

Under dagen gick vi till en cermoni utanför La Monedapalatset, man hade lagt rosor vid Salvador Allendes staty och det sjöngs sånger, det såldes nyckelknippor med Allendemotiv, det var säkert ett hundratal människor där, men stämningen var sansad.Jag intervjuade en frälst kommunist som översköljde mig med propaganda, jag fick inte en syl i vädret:)Och så pratade vi med en man som hade levt i exil i sverige i 26 år, han ville hellre prata om Sverige än om Pinochet-tiden i Chile.

På kvällen gick vi till stadion. Tusentals människor blev torterade och mördade där under diktaturen och varje år kommer anhöriga dit den 11:e September för att hedra minnet av dessa människor som blev mördade för sina åsikters skull. När vi kom dit hade det redan varit musikuppträdanden, men hela stadions utsida var upplyst av stearinljus, man hade satt upp bilder på offren,brev, och överallt stod det med stora bokstäver "Ni perdon ni olvido"(varken förlåtelse eller glömska), "Aquí se torturó y asesinó" (här mördade och torterade man).
Jag pratade med Betsave och Athenas vars båda män hade blivit avrättade på stadion, själva hade de levt i exil under många år, Betsave i Belgien och Athenas på Kuba. Det pratade så alldagligt om det som hänt, men det är väl så, att även de mest fruktansvärda minnena blir till en vardag, något man måste leva med.

Och hur var santiago?Fult!
Stora ytor, grå, höga moderna byggnader,skyskrapor, breda avenyer, opersonliga cafeer...Och överallt gick det omkring poliser i militärliknande uniformer. Kanske hade vi otur med vad vi såg, men vi bodde ändå i centrala santiago, gick omkring en hel del och såg inget som var vackert eller bevarat, förutom området Bellavista som påminde lite om Valparaiso med färgstarka byggnader och mycket folkliv.

Vi har också hunnit med att åka slalom utanför santiago, det var första gången jag åkte slalom och det var läskigt men efter ett tag var det kul.

Nu är vi tillbaks i Valparaiso, idag mest gått runt i gränder och fotat, det finns så mycket att fota här..Nu väntar en ny skolvecka och som vanligt gäller det att ha massa självdiciplin för att inte flumma bort, jag tror att det ganska lätt kan bli så att man bara snackar och dricker öl och inte får något gjort här. Jag känner mig dock lite socialt missanpassad, så för tillfället är det ingen risk med det iallafall:)

ett samtal med Católicas por el derecho a decidir

Jag har varit i Playa Ancha som ligger en bit härifrån och hälsat på en kvinna som heter Coka. Hon och fyra andra kvinnor som också var där är med i organisationen Católicas por el derecho a decidir(katoliker för rätten att bestämma.)
Organisationens namn syftar på att kvinnor ska ha rätt att bestämma över sin egen kropp, vilket som sagt inte är fallet i dethär landet, där abort under alla omständigheter är ett brott.

Min spanska bar mig bättre än jag trodde, ändå kände jag min gringa-roll så starkt, jag vet inte hur och om det går att komma förbi den, jag tror inte det...Jag vill så gärna passa in och förstå, men inser att det gör jag inte alls, ska jag verkligen komma här med mitt ofrånkomliga gringo-perspektiv och göra en dokumentär om ett land som jag inte alls känner, här har jag ju inga rötter och ingenting. Det vill jag ju förstås, men att jag inte vet hur jag ska förhålla mig till Chile, jag är så trött på rollen som den ödmjuka utlänningen, att inte dela språk, för språk är något mer än meningsbyggnader och gramatik, språk är ett samförstånd med djupa rötter,av toner och nyanser som jag inte förstår.

Trots främlingsskapet som jag kände när jag satt där och pratade med Coka och hennes vänner så var det ett meningsfullt samtal, de är eldsjälar som struntar i tabuerna, de tycker att abortfrågan är så viktig att man måste börja prata om den, trots att vissa andra feministorganisationer vänder dem ryggen och den katolska kyrkan menar att de inte är "riktiga" katoliker.

Jag har sovit och sovit men är fortfarande trött...Det verkar inte vara något koffein i nestles pulverkaffe som är nästan det enda kaffet som man kan få tag på.
Det är så skönt med helg, jag och Pärla H gick runt och bara hängde i stan igår, det har knappt funnits något tillfälle till det innan, att få upptäcka Valpo i lung och ro.

Efter att ha letat i hela stan efter någon mat som kändes god så gav vi upp och hamnade på en sunkrestaurang, det var egentligen inget fel på maten men den kändes skabbig, två tomater fyllda med tonfisk och olivbitar, såg ut som två ögon,det låter kanske gott och att jag bara är en "...."(som har blivit mitt rykte i släkten:) men det smakade inget, och matsedeln var alldeles flottig och brödet torrt.

Nej, åker man någonstans för att få en matupplevelse så ska man inte åka till Chile, jag har ätit ute nästan varje dag och bara 2 eller 3 gånger har maten varit god...
Men det är roligt med marknaderna som säljer färsk fisk och musslor och avokado och massa grönsaker så helt illa är det inte ändå..

De andra är i Santiago och kollar på fotbollsmatch idag...Chile mot Brasilien tydligen...Kanske hade varit kul att följa med, men känns skönt att slippa det också.

Nu ska vi gå ner till hamnen och titta lite.

bakis-dag

Idag är det slapp bakisdag....Känner stort behov av att inte göra något alls, orkar inte ens gå ner till stan...Det är som att hjärnan inte fungerar alls.
Hela veckan har det mest varit skola,(och en del öl-drickande förstås),jag och Hampus försöker styra upp vårt radioprojekt. Vi går frilanslinjen vilket innebär att vi jobbar väldigt självständigt, men vi får också vara med på norden i chile-linjen som är mer praktiskt inriktad på att lära sig filma, göra radio och skriva. Jag känner verkligen att jag vill ta tillfället i akt att lära mig så mycket som möjligt... Vi har också tittat mycket på film och lyssnat på radioprogram...Det finns så mycket engagemang här och det känns som att det ställs krav på det man gör utan att det känns elitistiskt...Det var väl ganska förutsägbart att folkhögskola skulle vara min grej mycket mer än universitetet, men det är verkligen så.Plötsligt känns saker ganska möjliga.

Nu ska jag och Hampus gå ner till ett fik som vi hittade häromdan och som jag tror kommer att bli vårt stamfik..Överallt på de färgglada väggarna hänger små meddelanden som cafegästerna har skrivit på servetter och små pappersbitar och han som jobbar där går runt med en stor sjörövarlapp på ögat. Hela cafet känns väldigt mycket Valparaiso, kreativt och färgstarkt.

Tyvärr har jag inte haft möjlighet att prata så mycket med chilenare som jag hade velat, det blir ju lätt så eftersom alla på kursen är svenskar...Jag hoppas det kommer, det är så roligt att prata spanska och att prata med folk som bor här känns som det enda sättet att försöka förstå något av dethär landet, att komma dethär samhället nära.
Jag skulle vilja höra människor berätta hur det känns att leva i glömskan av diktaturen, att leva i en vardag som är hyfsat trygg för en del , men historien finns hela tiden där och måste förträngas för att man ska kunna leva vidare, alla dessa människor som torterades och försvann, jag tror jag kommer den mörka historien lite närmare genom att vara här. Man pratar inte så mycket om det, men det som hände är ändå närvarande på något sätt.