För tillfället är det nationaldagsfirande som gäller här i Valparaíso med empanadas, cueca-dans, öl och festande hela nätterna...I torsdags blev vi hembjudna till Bengt, (vår lärare) och hans fru Betty, hennes dotter Camilla och en stor schäfer. De bor högt upp på en kulle som ligger ganska långt från skolan, man har utsikt över vattnet och över kullarna, man ser de grönblå bergen bortom Valparaiso...Jag tyckte att det var en väldigt trevlig fest och jag tar tillbaka det jag sagt om att all chilensk mat är hopplös, för Bengt och Betty hade lagat GOD chilensk mat. Empanadas med skaldjur och ost som inte var flottiga som de man köper i affären, grillad lax och massa olika sallader...
Vi åt och drack och pratade hela dagen, timmarna gick så snabbt, vi kom dit vid ett-tiden på dan och åkte inte därifrån förrän vid tolv-tiden på kvällen. Betty försökte lära oss att dansa cueca och Alfonso och Camilla flög med drakar, det blåser mycket uppe på kullarna och drakflygning är en vanlig sysselsättning, inte bara på nationaldagen. Det gäller att kapa snöret på de andra drakarna som flyger på himlen(snörena har någon slags glaslim som gör att de blir supervassa) och lyckas man med det så blir man jätteglad och skriker "se fue".
Nu är jag inte lika festsugen längre, trots att firandet nog kommer hålla igång över helgen också. Jag är fortfarande inne i fasen då jag vill lära känna Valparaíso och Chile(fast jag tror egentligen att det bara är att låta tiden gå i ett nytt sammanhang för att såsmåningom kunna integrera sig smått.) Valparaíso är hursomhelst en rolig stad att försöka lära känna, det finns alltid nya gränder och cafèer och utsikter att upptäcka, staden är ett oförutsägbart myller.
När man försöker lära känna en ny stad försöker man också registrera detaljerna: t.ex.: folk som kliver på bussen, hojtar, ska sälja plåster eller kakor eller vykort, extremt billigt och fort går det, det verkar handla om att sälja mycket och billigt istället för lite och dyrt. Vid buss-stopen står ofta någon och tar tid på bussen, när bussen stannar lämnar man in en lapp på klockslaget till busschauffören. Har man inget jobb så får man uppfinna ett.
Hundarna har jag nog redan skrivit om men de är verkligen en del av Valparaìsos själ. Jag vet inte riktigt varför Valparaìsos lösa hundar är så mycket snällare än hundarna på Oaxacas landsbyggd i Mexico(det är de två erfarenheterna jag har av ställen med mycket lösa hundar.) I Oaxaca springer hundarna efter dig, morrar, ibland försöker de attackera dig och de är ofta magra och har toviga pälsar. I Valparaìso har jag mest sett hundarna ligga och sola nöjt på torget, eller så letar de efter mat bland soperna eller så gör de sällskap med en när man ska ner till stan. Men jag har aldrig sett dem aggresiva, jag antar att det handlar om att de respekteras här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar