Om att duga

Jag har fått betalt för något jag skriver för första gången!

Det känns bra och peppigt.

Att få saker publicerade känns som beviset på att mitt skrivande duger. Jag får påminna mig om att det inte riktigt är så saker ligger till.

Jag var 20 eller så och skickade in dikter till någon tidning på Lava och jag var naiv och skickade in personliga texter, direkt från hjärtat, och jag trodde att ett halvt löfte var ett helt löfte och blev rätt sänkt när texterna inte kom med, när jag inte ens fick något svar från han chefredaktören som hade hjälpt mig och Klara när vi gjorde vår kortfilm, han som verkade så peppande och som var anställd för just det, att peppa ungdomar i deras kreativitet, det fick mig verkligen att känna mig dålig, att han inte ens svarade på mitt mail,när han innan hade kommit med sina checka kommentarer, typ "jag tror på er, blablabla", han kan faktiskt dra åt helvete.

Nu är jag mer taktisk, jag tror inte jag hade skickat in sånna texter idag, iallafall inte utan att kolla ordentligt vad tidningen har för målgrupp och vilken typ av texter de brukar ta in. Men dendär taktiken är också att bli strypt, att skriva saker som faller folk i smaken är en teknik som man kan lära sig. Att däremot försöka skriva något som är sant, att försöka sig på ett skrivande som vill något verkligt, som vill något mer än att tillfredställa författarens eget bekräftelsebehov, det är så svårt, men kanske den enda vettiga anledningen till att skriva.

Det är verkligen farligt detdär, när man slutar ta risker i sitt skrivande i rädsla för att bli förlöjligad, i rädsla för att inte bli bekräftad. När den enda anledningen till att skriva borde vara att bryta ny mark, att låta tankar utvecklas och expandera,att reflektera och ofrågasätta, så jävla onödigt att hålla sig inom den lilla fyrkanten man har blivit tilldelad när man i själva verket är kapabel till oändligt mycker mer.

Varje försök till ett ärligt uttryck borde få ta plats, jag är rädd att vi förtorkar annars. Jag är väldigt rädd att jag redan har tappat en del av det vackra och vilda i mig bara för att försöka rymmas i fyrkanten.

julfirande i töcken

Juldagarna har passerat som i ett svartgrått töcken, vet inte riktigt hur, kanske lite brist på min egen närvaro...
Jag hade ju bestämt mig för att fortsätta vara bitter eftersom det var både befriande och bekvämt, jag ansträngde mig inte alls för att få julstämning, jag kände faktiskt ett motstånd mot julen.

Men det blev faktiskt en trevlig julafton ändå, i kollektivet hos mina klasskompisar där jag bor för tillfället, vi åt potatisgratäng och soya-köttbullar, supergott var det...Och Ricardo var någon slags chilensk tomte, men svarta enorma glasögonbågar, gröna girlanger och plastblommar lindade runt sig och körde någon blanding mellan engelska och spanska och "Hoho, merry christmas, man!" i varannan mening.

Men det verkade som att folk i allmänhet inte firar jul så mycket heller här. Sommarlovet har ju precis börjat här, man kan gå på gratiskonserter och ligga på stranden, man behöver nog inte julen att trösta sig med på samma sätt som i Sverige. På dan var affärerna öppna som vanligt, och även om det var mycket folk ute och handlade så var det inte alls den julpaniken som man känner av om man är ute på stan på julafton i Sverige...Ja, jag tyckte bara det var skönt att det inte var så hysteriskt.

Några dagar innan jul åkte jag, Pablo och Ullis till ett barnhem i Limache, en liten stad vid bergen som ligger kanske 40 minuter härifrån med tunnelbanan. Det var Pablos granne som var med i en kristen organisation som jobbar med att på olika sätt stödja folk som är ensamma, fattiga o.s.v., som jag fattade det. Så vi var där på barnhemmet och firade jul med barnen, det var papperstallrikar med tårta och kakor, det var läsk och små plastleksaker inslagna i paket. Det var roligt att vara där, gulliga barn. Men efter som jag är inne i min bittra period så kändes det också så hopplöst, att komma dit och fira jul och sedan inte komma tillbaka. De var inte många, de som jobbade där,antagligen går det mesta av deras energi åt till att bara få stället att fungera; laga mat, tvätta, städa, planera, allt sånt...Jag vet själv sedan jag jobbade på hemvisten i Malmö hur mycket tid och energi det tar att bara försöka få ett ställe att fungera. Men hur ska de som jobbar där kunna ha tid att sitta ner med barnen, att leka med dom, lyssna på dom.Hur fungerar det att växa upp på ett ställe där ingen riktigt ser en?Jag tycker det känns fruktansvärt.

De flesta av barnen hade föräldrar som var unga och/eller missbrukare och inte kunde ta hand om dem. Nu vet jag inte exakt hur det fungerar med samhällsinsatser i Chile, men jag såg ju vad jag såg i Limache, jag tänker att barnen är värda så mycket mer. Visserligen fick barnhemmet statligt stöd men det hade inte uppkommit på statens initiativ. Det gör mig väldigt provocerad när individer, och kanske speciellt barn, är tvugna att vara utlämnade till andras välgörenhet.

Det är så väldigt mycket om Chile jag inte visste innan jag kom hit. "Det går bra för Chile", fick jag höra innan jag kom hit.Ja, det beror ju på hur man ser det. När det gäller fördelning av ekonomiska resurser är Chile ett av de mest ojämlika länderna i världen.

...hur perspektiven förändras

Jag känner mig fortfarande så bitter!!Det går liksom inte över.

En så stor frustration som jag inte riktigt kan sätta fingret på, det är så mycket som har rörts upp, jag är så trött på gringo-föraktet i denhär staden, jag är så väldigt trött på det. Och ja, jag vet, det är en komplicerad rasism som man kan ha förståelse för, men jag orkar inte vara förstående och ödmjuk längre, jag tänker att jag måste kunna ställa krav på människor här på samma sätt som jag skulle göra i Sverige, rasism är alltid rasism, varför ska min hudfärg och mitt kön spela någon roll?

När man har bott här ett tag tycker man inte längre att inskränkhet är charmigt, även om det är inlindat i vänster-romantik och slagord.Ju mer distansen minskar, ju mer blir vissa av "the locals" inte så mycket charmigare än i någon rasistisk småstad i Sverige.Märkligt hur perspektiven förändras...

marken har skakat under våra fötter

Marken har skakat under våra fötter det senaste dygnet.Kändes overkligt, mest var det igår eftermiddag då golvet på skolan plötsligt började skaka,julgranen med allt sitt pynt vajade, det pågick inte mer än en halv minut, men det kändes så overkligt, jag har aldrig riktigt kännt av naturens krafter på det sättet innan.

Det är konstigt att killar som är 10 år yngre än mig kan kännas mer hotfulla än en jordbävning, där ser man vad irrationell rädslan är...Och känslor är alltid så mycket verkligare och påtagligare än det rationella tänkandet och jag tycker det är läskigt vad en känsla kan göra med en, hur den kan styra ens tal och blickar och handlingar och ens bemötande med andra människor.Jag förstår nu lite bättre folk som blir dumma i huvudet och som låter rädslan totalt dominera och styra deras värderingar och beslut.

Marken har skakat under våra fötter och också i övrigt har livet kännts lite caos. Just nu bor jag på tre ställen känns det som: på skolan, på min kulle och på en madrass i vardagsrummet hemma hos Sofie, Victor och Karin. En Engelsman bor där också, som bor i Danmark och som skrattar när jag inte förstår ett ord av vad han säger på danska.

Idag har vi julavslutning, jag och Julia ska göra glögg. Snart är det jul. Jag försöker lugna ner mig.Men hela livet känns som splittrade glasskärvor.Jag har snöat in på vår dokumentär också, tror jag har blivit lite knäpp av att sitta själv och redigera så mycket.

Någon sa att man blir vemodig av att vara i Valparaíso och det stämmer nog. Det är på många sätt en paradisisk stad med havet som vilar lugnt och blåglittrigt från fönstret här från skolan och de grönlummiga träden nu på vårsommaren och taken som bländar i solen. Men något som är så vemodigt, kanske den rostiga plåten som är fastspikad på husen, kanske de gamla kråkslotten med torn i gammalt trä, jag vet inte. Kanske skillnaden mellan nu och innan Panamákanalen byggdes och Valparaíso var en viktig handelsstad på grund av sin hamn. Nu finns det få jobb här, jag tänker att all dendär frustrationen över de nutida sociala och ekonomiska förhållandena också skapar vemod.

mera depp

Det har varit en fruktansvärd vecka.

Några dagar efter att domdär idioterna sprang iväg med min ryggsäck så bevittnade jag ett ganska brutalt rån.

Värre än själva rånet var att det var fullt med folk på torget och att ingen låtsades som någonting. Kvinnorna som blivit rånade var uppenbart skärrade förstås, den ena hade blivit nerknuffad på marken och när hon efter ett tag reste sig upp höll hon fortfarande ett krampaktigt tag om två tygband, handtagen till väskan som rånaren måste slitit eller skurit av.

Ok att ingen grep in under själva rånet, det är illa det med men jag kan förstå att folk är rädda och dessutom gick det väldigt fort. Däremot, att att ingen kom fram till dem efteråt och ens frågade hur de mådde, det kändes helt fruktansvärt, är turistföraktet så starkt eller är folk bara allmänt ego?

Det känns som att jag håller på att bli tokig, jag vaknar om nätterna och tycker att ljuden från hamnen låter som människor som skriker, jag noterar alla röster och fotsteg därute på gatan och fåglarna kvittrar ihärdigt, hysteriskt.

Så länge jag är med folk går det bra, men ensam blir jag tokig, paranoid.

Jag hoppas dethär går över snart, eventuellt ska jag sova i mina klasskompisars hus tills jag lugnar ner mig.Snart kommer H också, jag tror att allt kommer kännas mycket bättre då.

Det är väl bara att inse att jag har levt i en bomullsvärld innan. Men dethär känns som ett vidrigt intrång i mitt liv, saker som betydde minnen och kärlek för mig och som bara är borta, och jag som aldrig mer kommer kunna låta tankarna fladdra iväg när jag går ute på gatorna, jag som knappt vill gå ensam ute på gatorna just nu. Och rädslan som tar så mycket energi att andra saker, viktiga saker, hamnar i bakgrunden.

Jag får höra att jag ska tänka på att inte se rädd ut, och jag vet att de som säger så inte förstår hur det är, när man känner sig svag på det sättet som jag känner mig just nu är det inte så jävla lätt att gå med säkra steg och titta folk i ögonen.

Som tur är finns det väldigt fina människor här, idag har jag varit hos Julia och Klara och ätit linsgryta, det var väldigt trevligt att sitta där på deras altan och bara prata och prata om allt möjligt.

några känslor bakom fasaderna

Det är som att jag inte kan lämna ett land förrän jag kommer bakom fasaderna, det har varit tre månader av färg och positiv energi men nu känner jag besvikelsen över Chile falla över mig som en svart sten.

Det var ju inte så farligt, det som hände, men jag minns dendär halvsekunden med någons händer på mina axlar, nej, jag minns faktiskt inte hur det kändes men jag vet att i dendär halvsekunden så kändes det som att vad som helst var på väg att hända, något mycket mer fruktansvärt.

Samma dag var det någon, ingen jag kände, som blev hotad med en sönderslagen glasflaska i en annan del av Valparaiso.

Det känns som att jag befinner mig på andra sidan av något. Folk tror att man kommer över det, de drog ju av mig väskan bara, det är sånt som händer turister här. Men något är förändrat för mig i grunden.

Så länge man bara hör om rån kan man tänka att det är hemskt och hoppas att det inte händer mig, men man har distans.

Nu har all känslomässig distans försvunnit, jag känner verklig sorg och rädsla över allt jag hör, allt som människor drabbas av.

Verkligheten har kommit rakt in på livet, jag känner all frustration och uppgivenhet och hotfullhet som hela tiden har legat i luften i denhär stan, men som jag har ignorerat fram tills nu.

Bitter och arg

Igår gick jag och njöt av en promenad, det som fram tills nu har varit min favortiväg, på en liten väg mitt imellan två kullar och allt var grönlummigt och soligt och jag gick i min egen lilla värld och självklart skulle det straffa sig, helt plötsligt kände jag någon dra tag i min ryggsäck bakifrån och jag hörde en pojkröst säga, ganska lugnt, inte särskilt hotfullt: Dáme la muchila, ge mig ryggsäcken.
Jag bara lät honom dra av mig den, jag var chockad och helt kraftlös och det var inte en människa i närheten förrutom dom.
Sen såg jag honom och 2 andra kids, de var säkert inte mer än 15 år springa allt vad de kunde, upp för backen.
Och jag bara stod och tittade.

Jävla skit.
det började redan i helgen att jag var så besviken på Chile som land, det handlade om en snubbe som jag trodde kunde vara en vän men som sen var lite på, inte mycket, men tillräckligt för att jag skulle bli på dåligt humör eftersom jag har talat om att jag har pojkvän. Jag vänjer mig aldrig vid hur man ser på kvinnor i allmänhet här, och vita kvinnor i synnerhet.

Och så är det hon som inte får göra abort som jag intervjuade, det har ingenting med mig att göra egentligen, men så mycket lidande bara för att ingen vågar ändra en lagstiftning från diktaturtiden, därför att man aldrig riktigt har gjort upp med en sjuk människa som Pinochet, därför att många här fortfarande tycker att han är bra. Jag fick ett sms från hon som inte kan göra abort, hon var i Los Andes, utanför Santiago och verkade må skit.

Och så nu dethär med min ryggsäck, det kunde ju ha gått mycket värre, mest av allt känner jag någon slags sorg, man blir väl påmind av att vad som helst kan hända när som helst och var som helst, att man inte alls är osårbar någonsin.

Jag hade nästan inget av ekonomiskt värde där, förutom min mobil och mitt visakort(som är spärrat nu förstås) och 2 minneskort. Men jag hade min dagbok, jag hade min favorit-tröja och min mormors handväska och sjal, jag hade en bok som jag var inne i och ville läsa klart. känns som att en liten del av ens liv utraderas med alla dedär sakerna som är borta. Hoppas kidsen är nöjda med att åtminstonde ha orsakat lite emotionell skada och rädsla.

När fattigdomen tappar sitt skimmer

Det jag tänker skriva nu är fruktansvärt men tyvärr sant.

Detta, att komma hit till Chile och observera och se fattigdomen som något romantiskt skimrande, något som gör staden autentisk.

Tyvärr, jag måste erkänna, jag är skyldig i allra högsta grad när det gäller det här och det gör mig nästan gråtfärdig att tänka på det.

För jag dras till de söndriga, svarta bilderna och det är väl just det som är problemet, när man passivt ser verkligheten endast som bilder, som konst, som något estetiskt istället för något som man vill beblanda sig i eller identifiera sig med.

Ricardo förklarade varför han inte längre ville fota varken konstnärligt eller journalistiskt: "för konstnären är en bild av ett fattigt barn något vackert. Men det är aldrig vackert att vara fattig!"

Att jag nu bor i ett fattigt område har gjort att skimret har försvunnit lite och även om magin också försvann så känns det ganska bra; visst är området kring Plaza Echaurren något fantastiskt på många sätt, unika barer där det känns som att tiden har stått still, men männen som ligger utslagna på gatan, hur kan det vara något estetiskt? Eller han, H: s kompis som alltid sitter vid hissen med benen uppkrupna och tittar upp på oss med stora ögon och en gång berättar han för mig att han har cancer och han sitter ensam med sin flaska och sjunger på franska, hur kan det ha något estetiskt värde? Det är helt sjukt och jag får gång på gång påminna mig om dethär fortfarande.

Att betrakta fattigdom och ha en sån jävla distans till de så att men medvetet eller omedvetet ser ett konstnärligt värde i det , jag tycker nästan det är den värsta sortens turism,kanske värre än att sitta på ett lyxhotell i grannstaden Viña del Mar och inte vilja se något alls.

Teletón

Denhär snubben skänkte tusen miljoner pesos till  Teletón, en TV-sänd insamlingsgala som varade i helgen fram till Lördags natt. Tyvärr såg jag det inte, hade varit intressant att se eftersom det är så stort här. Men jag såg en intervju med honom igår som gjorde mig spyfärdig.

   Först lite om Teletón; det är en årlig TV-gala där man samlar in pengar till landets handikappade, välbärgade kostym-män försöker bräcka varandra i godhet och man visar snyfthistorier om stackars barn i rullstolar.

    Men intervjun som jag såg igår med Leonardo Farcas på bilden fick mig att må illa rent känslomässigt, han åkte omkring i sin vita jävla limosin, drack champange och så satt han där i studion och såg så självgod ut i sin fula krullfrisyr"Det är bättre att ge än att ta", " dethär är en dröm som jag har haft sen jag var 11 år" och sånna saker sa han och publiken jublade och ropade att han skulle ställa upp i nästa presidentval.

    I ett land där det inte finns något socialt skyddsnät känns Teletón otroligt provocerande, kanske är det lätt att komma utifrån och döma, visst är det väl bättre att det skänks pengar än att ingenting alls görs, men fan, det känns så förnedrande, den bilden som målas upp av handikappade och så hycklande med kostymgubbarna som inte är intresserade av att förändra något, bara skänka för sin egen vinnings skull och för att folk ska vara nöjda och tycka att saker är bra som de är.

Min kulle

Det har varit några stilla dagar i Valparaiso, men jag har fått tillbaka kärleken för staden. Att sitta uppe på min våning, ensam, och ha utsikten över havet och de färgglada kontainerna och lådorna vid hamnen,  höra  lyftkranar gnissla och bilsuset och mitt lilla kylskåp som dundrar så mycket, man tänker inte så mycket på det förrän det tystnar för en stund.

Och på morgonen när jag vaknar: titta ut från mitt sovrumsfönster på alla som kommer ner från gatan, ner till centrum och reggeatonmusiken dundrar från de kollektiva taxibilarna som står på kö på morgonen utanför gatan där jag bor.

Cordillera är en av Valparaisos äldsta kullar och fast den ligger så nära Cerro Alegre, turistkullen, så är den något helt annorlunda.

I den lilla mataffären står folk och pratar med varandra, alla känner den flintskalliga gubben med glasögon som äger affären och frågar hur han mår, små genomskinliga glaslådor bakom disken är fyllda med utklipp av religiösa motiv. 

"hola Vecina!", "hej granne!" ropar folk till varandra när de möts i trappan upp till kullen.

Men allt  är inte bara romantiskt och autentiskt, husen är rätt nergångna på sina ställen, det är mycket droger bland småkillarna, mycket kriminalitet. De har keps och de har västar,allt för att inte så lätt kännas igen och för att snabbt kunna byta kläder efter ett rån. Det säger Andres, så nu är jag misstänksam mot alla småkillar med keps och västar... 

Ja, det är jobbigt att hela tiden vara försiktig, att inte kunna slappna av. Jag brukar har min mormors gröna anorak med luvan över huvudet,allt för att se hård ut, haha..

Ändå tänker jag att det är värt att bo där, på min kulle. Jag tror det är där jag kommer bo resten av tiden här i Valparaiso.

dansnatt med flatorna

Ett snabbt inlägg innan jag måste gå för att hinna hem innan den skrangliga hissen slutar gå upp till min kulle...För sanningen är att jag är livrädd för att gå hem här på kvällen, jag vet att rädsla inte hjälper ett dugg men den är svår att bli av med, och den krymper mitt utrymme så mycket..

Hem från Buenos Aires idag och det var skönt att vara där, som alla stora städer var den svår att få grepp om, det jag minns bäst är torgen där gamla gubbar sitter på stenbänkar i solen, gröna lummiga träd, gamla vackra hus, och sjufiliga motorvägar som omringar alla parkerna. Och hur människor pratar, jag vet inget språk som är så vackert som argentisk spanska, jag förknippar det med värme och vänlighet och med min vän Amanda som bor i Buenos Aires.

Men det var också en resa som inte hade så mycket med Argentina att göra egentligen.Jag och Sophie lärde känna varandra ganska bra, vi umgicks hela resan och det är alltid roligt att få tillgång till en annan människas värld. Vi var på flatklubbar, och en av gångerna var det riktigt roligt, kan knappt minnas när det var så roligt att gå ut senast..Jag är inte så mycket för separatistiska grejer, men det var riktigt skönt att det nästan inte var några killar där(förutom en äldre man som satt i baren och spanade hela kvällen..), ja, det var så skönt med en frizon, visst finns det tjejer som kan vara på och jobbiga och det är inte ok, men de brukar vara ett undantag, på Buenos Aires gator blir man däremot nästan förvånad om man går förbi ett gäng killar och de inte skriker eller tittar på ett sätt som inte har något med respekt att göra...Jag brukar inte orka bry mig så mycket, men frånvaron av dem var så skön(jag vet att jag generaliserar nu, men ändå..) Det var fint att se tjejer få ta plats, få ta initiativ, få närma sig varandra utan att något stod i vägen. Här i Latinamerika där machismon är så genomsyrande var det faktiskt en enorm lättnad att bli av med den för en stund.

Som sagt, det var en också en resa som inte hade så mycket med Argentina att göra, det var första gången jag var på flatklubb och det kunde varit i vilket land som helst antagligen, men det var intressant att se vilka roller som intas när man är oberoende av den manliga blicken, när man inte behöver någon uppskattning av den.En kvinna såg ut som en riktigt töntig kille med vattenkammat hår och stora solglasögon och stod och dansade fult med tröjan uppdragen, jag känner mig väldigt gammaldags med mitt antropologiska studerande av flatklubben, men hur ofta ser man kvinnor bete sig så på heteroklubbar?

Jag säger inte att flatvärlden inte har sina egna begränsande normer, men jag inbillar mig att det inte är på samma förtryckande vis.

Jag vill aldrig mer bli tilltryckt, förminskad och det är därför jag har så svårt att anpassa mig nuförtiden , tror jag.

buenos aires

Jag ar i buenos aires efter att ha akt buss i 24 timmar..Ar valdigt trott, men det var en trevlig bussresa, vi hade en underbar bussvard som hade guidning med oss, korde vinlotteri, skamtade och gick runt och serverade sma kakor och kaffe till oss hela tiden...Han sag sa glad ut, trots att han jobbade utan avlosare hela bussresan.
Och nu ar i har...Och Buenos Aires har varit lite av en besvikelse, men kanske att vi hamnade i de varsta turistfallorna.Vi kom till nagon flod och husen sag ut som i Vastra Hamnen i Malmo och langre bort glanste de valdiga skyskraporna i solen och overallt langs vagen fanns likadana uteserveringar och allt var valordnat och trakigt, jag har sa svart att forsta att det finns manniskor som tycker att sadana stallen, som man kan hitta overallt i varlden och dar all ursprunglig sjal har suddats ut, att folk faktiskt ar nojda med sadana stallen och tycker att det ar det basta sattet att tillbringa semestern pa.
Men vi hamnade nog bara pa fel stallen idag och det ar skont att vara pa en ny plats dar man annu inte har nagra spar. Och skont att komma bort lite fran Valparaiso dar jag just nu inte langre har samma gnista, jag har svart att omfamna allt vad chile ar pa det sattet som jag en gang totalt kopte allt som var mexiko, och jag tror ocksa att mina svarigheter denhar gangen kommer som en reaktion pa mitt 19-ariga naiva jag, det kanns plotsligt valdigt viktigt att vara stolt for den jag ar och att sta for mina varderingar.

födelsedag med strandresa och gringodiskussioner

Jag hade inte direkt sett fram emot min födelsedag, kändes tråkigt att fira utan H, familj och nära vänner...Men jag vaknade så glad, solen lyste och torget var i rörelse utanför mitt fönster, jag vaknade till ljudet av avlägsna röster och någon reaggetonmusik.
Och sedan tog jag och Ricardo bussen till en strand som ligger 1, 5 timme från Valparaiso, vi hade köpt ett kilo jordgubbar som vi satt och åt på hela bussresan, jag har nästan förätit mig på jordgubbar nu...
Det är roligt att känna Ricardo, det känns fördomsfullt att säga men jag är förvånad över att vi kan prata så bra och kan skratta åt precis samma saker trots att vi har så olika bakgrunder...Jag är van vid att min roll som gringa är ett hinder i möjligheten till kommunikation, och jag tror att jag också gör min gringa-idenitet till något större och mer problemfyllt än vad det skulle behöva vara. Men pengar är ett känsligt ämne för mig, att kunna välja precis var jag vill bo och kunna köpa ett kilo jordgubbar när jag känner för det, kunna åka iväg till stränder eller till Santiago på helgerna, allt detdär är frihet men också ett äckel.
På kvällen, hemma hos Brigitta blev jag påmind om det igen, "Luv-mannen" som vi kallar honom för , som bor i Brigittas hus satt och var mystisk i sin gröna luva, rökte på och kritiserade oss. "Vet ni att för tio år sedan kunde folk bo på Cerro Alegre, sen kom ni turister, huspriserna steg och folk hade inte längre råd att bo kvar i sina hus". Han tyckte att gringo-föraktet var befogat.
Visst, jag förstår att det måste vara vidrigt att se amerikaner, tyskar, svenskar och fransmän flytta in i husen där man själv en gång hade råd att bo, och att se dom slänga sina sedlar lite här och var, medans man själv går och säljer plåster eller nötter på gatan och hoppas ha råd att kunna betala hyran. Men jag är så trött på att behöva representera allt detdär, att behöva representera en hel historia av förtryck, jag är trött på att även i vanliga fall smarta människor inte har något intresse av att se nyanser och komplikationer ibland.
Jag kunde inte försvara mig så bra igår, mitt språk räckte inte till för de snabba, slagfärdiga replikerna. Men det var inte bara det, jag går omkring med ganska mycket skuld här och det är nog det som är det största hindret i min kommunikation med den chilenska kulturen.

jag har flyttat

Jag kan också berättat att jag har flyttat till vandrarhemmet där på Cordillera, vi har hängt där varje fredag när de visar dokumentärer och jag alltid dricker för mycket rödvin, allt är annorlunda här utan H, men jag är ganska glad ändå...Min exotiska blick har försvunnit, blicken som bara observerar, registrerar, förundras.Men jag har pratat en del med dem, t.ex. Gabriel, den enögda mannen som försvarade Cerro Cordillera med vapen under diktaturen, han älskar sitt Chile, en sann patriot.
Jag bor alltså på övervåningen ovanför cafet med utsikt över hamnen och vattnet, jag har gamla trämöbler och väggar som är målade i gult, oranget och rött, jag har växter och gamla loppisfynd; små statyer och tavlor. Ett hem man blir glad av,tror jag. Kanske kommer jag att känna mig lite ensam eftersom ingen annan bor permanent där uppe på övervåningen, men samtidigt behöver jag min ensamhet, jag vet det.
Jag har fått klagomål för att jag inte lägger upp några bilder på bloggen, men det kommer, jag lovar:)
Nu ska jag hem till mitt nya hem och packa upp mina saker!

Karen Espindola

Jag var alltså i Santiago igen för att gå på demonstrationen för Karen Espindola som nekas att göra abort trots att hennes foster inte har några chanser att överleva, kanske kommer hennes foster leva i några timmar efter födseln, kanske kommer det dö innan, men det har inga möjligheter att överleva, det finns ett djupt rotat kvinnohat i dethär landet, jag kan inte se det på något annat sätt.
På demonstrationen stod ett 30-tal kvinnor, ja, det var nästan bara kvinnor, i en ring på ett soligt Plaza de la constitucion utanför presidentpalatset, i mitten hade någon klätt ut sig till en livmoder i rödfärgat skumgummi, kvinnorna stod där med ett stadigt grepp om sina plakat, "om påven vorre kvinna skulle abort vara lagligt" sjöng de, jag kände igen nästan alla från olika kvinno-organisationer som vi har träffat här. De knöt en kedja runt hon som var utklädd till livmoder, sedan gick kvinnorna på ett led med samma kedja mellan sig. efter att ha gått ett varv längs en lummig alle var vi tillbaka på torget igen och plakaten plockades ner...Jag hade väntat mig mer konfrontation, mer folk, men det var en lugn demonstration, lite för lugn, folk gick förbi utan att bry sig märkbart...Men jag hade turen att råka prata med Karen Espindolas mamma som var där, och dagen efter fick jag en intervju med Karen eftersom de skulle till kongresshuset i Valparaiso för att prata med några politiker om Karens situation.
Jag var lite nervös när vi skulle träffa Karen, ville så gärna att det skulle bli en bra intervju. Hon är så modig som går ut i media med dethär, hon säger att det är ett sätt för henne att bearbeta all sin ilska och sorg. 

som att vandra i en ny stad

H har åkt, det är att befinna sig i Valparaíso på nytt, allt måste upplevas igen, för här har vi levt som en person, tvåsamhet som jag inte vet ifall är bra eller dålig men den är hur som helst svår att vänja sig av med. Det känns faktiskt så, som att jag vandrar i en ny stad, lukt och känsel är annorlunda, jag känner varje vind mot ansiktet, det är som att simma runt i en evighetlig rymd, att känna sig så liten, liten...

Allt kommer att bli bättre snart förstås, men kontraster kan vara svåra, även mina relationer till andra måste prövas om här, vi har fan varit som en person, tillsamans har vi suttit på barer och caféer och umgåtts med folk som om vi vorre en person, fyllt i varandras ord och tankar, inte konstigt att jag känner mig ofullständig.

Och innan dess, innan han åkte, vad hände...Vi var på en bar i de gamla hamnkvarteren, nej, vi var på två barer, jag och H och Brigitta, jag hade tänkt skriva något roligt om dethär men nu känns allt bara sorgligt...Jag får göra det en annan gång.

Men jag kanändå skriva om Ricardo som jag tycker är så jävla bra. Ricardo bjöd med oss till Santiago, hem till hans familj som bodde i ett stort hus utanför stan, nära bergen, en pappa som var oförskämd på ett ganska befriande sätt och en mamma som såg på Ricardo med stora kärleksfulla ögon. Det var kul att prata med hans familj, det var kul att hänga med Ricardo som pratar oavbrutet och skämtar och frågar om saker, är nyfiken och intresserad som ett barn. Han ville visa oss runt i Santiago, vi följde med honom till ett slags "fritids" som låg i området La Independencia, där var reaggetonmusik på högsta volym och barn som dansade MTV-dans i musikrummet, vi spelade fotbollspel med några ungar, i ett annat rum gjorde man färgtryck med potatisar, det hade kunnat vara vilket fritids som helst i Sverige och precis som vilket annat fritids så blev jag rätt trött av alla ljud. Ricardo jobbade där som volontär där när han bodde i Santiago, han har en sån energi, jag fattar inte! Men visst är det viktigt att fritidset finns, nästan alla barnen där är peruaner, deras familjer bor trångt i de vackra men slitna husen och kvarteren är ganska farliga så det är bra att det har någon annanstans att leka än ute på gatan.

Imorgon ska jag till Santiago igen, för att spela in en manifestation för Karen Espinola, en 23-årig tjej som måste föda ett foster som inte har några möjligheter att överleva. Självklart har hon inga möjligheter att göra abort i dethär landet.

bo-ångest

Det finns mycket att uppdatera, ett vimmel av snurriga tankar i min skalle...H åker hem på mån, kommer bli väldigt konstigt, vi har gjort nästan allt tillsamans sen han kom hit och även om det är bra att göra sin egen grej så kommer det bli fruktansvärt tomt, jag vill inte riktigt tänka på det.Nej, jag kan inte tänka på det...

Och jag har varit velig med var jag ska bo...Ska jag bo med tre snubbar som aldrig diskar, snor ens mat och som tycker att jag är en "modern kvinna" när jag hjälper till att lyfta en säng...?Samtidigt gillar jag huset så mycket, att sitta på altanen och titta på stan, den brunrostiga plåten som täcker de en gång lyxiga husen, tvätten som fladdrar utanför fönstren, att lyssna på hundskallen och någon trum-musik långt borta.

Och de som bor på Cerro Cordillera och har det fina cafét vill att jag ska flytta in på deras vandrarhem, jag skulle kunna göra det bara för att stödja dem, de har så fina rum och de är så bra människor och jag hatar verkligen att göra dem besvikna, jag hatar när man är beroende av mina pengar.

Hamnkvarteren

Den magiska känslan hade nästan försvunnit, kanske för att vi bor på kulle som är vacker men bara magisk på ytan, men vi gick i Valpos gamla hamnkvarter och känslan kom tillbaka.
Vi gick in på ett café där som heter Siete Machos, två gamla män satt där och spelade domino, kanske var de gamla sjömän, under bordet hade de en tunna glödande kol som värmde upp stället lite, vi drack sött vin i glas med naggade kanter som kostade ca 3 svenska kronor styck, det spelades knastrig stillsam pianojazz från jukeboxen...Alkoholiserade gamla män kom och gick medans vi satt där, golvet, stolarna och borden var i askavt trä, dammiga CD-skivor och en glödlampa dinglade ner från taket.
Men det bästa var nästan att se H så lycklig, han satt och var helt inne i gubbarnas dominospel och skämtade med alkisarna som kom in...Tack vare hans nyfikenhet hamnar vi på de konstigaste ställena.

Det är nästan bara män som man ser i de gamla hamnkvarteren om kvällarna, ofta sitter de själva vid varsitt litet fyrkantigt bord och tittar på TV på någon bar. Det är något autentiskt med att gå i de kvarteren, känna lukten av skaldjur och fisk och köpa billiga tomater i grönsaksstånden, men man vill aldrig gå långsamt där, man släpper aldrig taget om handväskan. En liten pojke var nära att rycka plånboken ur handen på mig när jag stod och skulle betala grönsaker häromdan, stämningen är faktiskt lite hotfull och ändå gillar jag att gå där på nåt sätt. Tiden har dröjt sig kvar där.

underbara kvinnor i Santiago

Vi ar i santiago...Jag far en mycket battre bild av santiago denhar gangen, vi har varit i slitna men vackra kvarter och traden ar grona och lummiga, manniskor vánliga...Och vi har traffat underbara kvinnor pa ett kvinnohus har, de var helt enkelt fantastiska, de var aldre och kloka och ville verkligen hjalpa oss med abortprojektet. Vi satt i deras blommande tradgard pa baksidan av det gula gamla huset dar det haller till och drack kaffe och at kakor, solen gassade och jag kande mig trygg och tankte lite pa min egen mormor som inspirerade mig sa mycket, det ar nagot visst med vissa aldre kvinnor, de peppar en, de ger en utrymme, de ar trygga i sig sjalva och behover inte havda sig.
Man kan ju da undra lite vad jag har haft for erfarenhet av andra kvinnoorganisationer har, och faktum ar val att jag i vissa organisationer har kannt ganska mycket inskrankthet, stallen dar man inte vill prata med Hampus, inte riktigt vill mota hans blick,man tycker kanske inte att han ska blanda sig i en "kvinnofraga" och aven om det kan ha sina forklaringar att man inte vill ha med man att gora sa kan jag inte sympatisera med det, inte alls faktiskt. Jag kanner igen det sa val ifran mina erfarenheter av vissa politiska organisationer i Sverige, dar franvaron av analys ar nastan total och diskussionsutrymmet totalt slutet fastan man pratar om ickehierarki och om vikten av en plan organisation, konstigt att det ar sa... Jag blir valdigt upprord av det, det kanns sa skenheligt. Man soker kanske en plats dar man kan gora nagot viktigt och mota manniskor med oppna sinnen och istallet ar stamningen tryckt och blickarna flackande.
Men idag var det alltsa bara positiva erfarenheter och det ar var, jag blir sa glad av solen.

cerro cordillera

Vi blev i veckan tipsade om ett café av Ricardo som jobbade på det första vandrarhemmet jag bodde på när jag kom hit...Det ligger på en kulle bredvid de rika turistkullarna där vår skola ligger och där vi bor...Men Cerro Cordillera är något helt annorlunda, trots att det ligger så nära. Det går rykten om att det är så farligt där så de flesta turister vågar sig inte dit. Jag vet inte hur det är med den saken, bara att det händer en hel del saker på de rika kullarna också.
Men vi gick dit till cafét iallafall, eftersom det ligger på Hampus favoritkulle. Det var stängt på cafèt men Lorena, ägaren, öppnade och så satt vi där i det dunkla ljuset och drack rödvin och tittade på de röda Salvador Allende- flaggorna som hängde på väggen, skyltdockorna som de hade målat i olika mönster och småpratade med Lorena. Det är något som är så osannolikt med hela detdär cafèt, med Lorena som satt där och såg så allvarlig ut, som satt där och verkade ha all tid i världen, tystlåten men nyfiken, hon har ett helt hus där hon hyr ut rum, vi fick gå upp och titta och det var jättefina rum med stora sängar och havsutsikt, men öde var det, nästan alla rum stod tomma.
På fredagen gick vi dit igen eftersom de skulle ha filmvisning, de visade en seriös dokumentär med fransk text om världsbankens roll i Uganda, våra svenska vänner som var med var fulla och satt och skrattade åt alla fula kostymgubbar, till sist bad våra vänner att de skulle sätta på musik istället. På en sekund sköts alla stolar bort, filmen stängdes av, radion sattes på och vi började dansa cumbia istället. En enögd gammal man stod och slog takten med en kaffekokare och Pacífico, en liten vit katt som själmant har bosatt sig i Lorenas hus, satt och spann i Hampus knä och vägrade att flytta på sig.
Det var som en film allting, de udda personligheterna, den gemytliga stämningen.

Birgitta Trotzig

Jag har druckit alldeles för mycket kaffe och ska försöka skriva reportaget om 11:e September i Santiago, det går trögt. Jag skulle helst vilja skriva en fantasi om det, för ingenting kan jag veta om hur det faktiskt var och mina intervjuer blev rätt dåliga.

Birgitta Trotzig , min skrivarguru skriver om tortyren på Estadio nacional:

"Den vanliga människans ansikte, i blodig förvirring mitt i solen"

Och vidare:

"Mitt i dagsljuet och solen, att i det vardagliga och ljuden från spårvagnen utanför, torterar hela tiden människor andra människor- och himlen störtar ingalunda in, ingen dödsfågel sliter världen definitivt i stycken, nej, det bara håller på, det är en del av tillvaron, det är det normala, det hör till den ohyggliga ordningen"

Jag har tänkt mycket på det, hur närvarande vardagen måste vara även när det vidrigaste sker och jag tänkte också på det när jag var där, en helt vanlig grå väldig stadio dit folk går för att titta på fotbollsmatcher och på den stora motorvägen där utanför kör bilarna ständigt förbi, nyonskyltar som lyser, allt ser så normalt och civiliserat ut på den plats där det svartnade för så många människors ögon, då de gick ur tiden, ur världen, fick ligga blodiga kvar i förhörsrummen efter att militärerna kallsinnigt gått hem efter sitt dagsverk.

Tillbaka till Birgitta Trotzig, jag gillar henne så mycket för att hon vill åt "den verkliga händelsen", all fakta, all direkt återgivning förvandlas, som hon skriver "till ett overkligt lövprassel." Hon vill förstå, tränga in i händelserna med all sin kraft, jag vet ingen som skriver med samma tunga allvar som hon och jag älskar det, konsten är för henne det enda sättet att komma åt och närma sig livet.

rum-letande och abort-researchande

Hampus och jag har kollat på så mycket rum så det är helt galet! Det är tur att Hampus är så envis, för hade jag varit själv hade jag gett upp efter 5 eller 6 visningar.Nu har jag tappat räkningen på alla rum vi har kollat på, men det var lite kul också, att komma hem till olika folk på olika kullar och med olika sĺags liv. Äntligen har vi iallafall hittat ett rum. Det är två chilenska snubbar vi ska bo med, väldigt vacker utsikt, men jag är lite nervös, kommer inte kunna slappna av förrän vi har flyttat in så att jag vet att de inte driver med oss eller har ändrat sig. Det är faktiskt ofta så, att man inte har så mycket respekt för muntliga avtal och överenskommelser här, det är nog den svåraste kulturkrocken för mig.
Jag vill inte vara beräknande och smart när jag pratar, jag vill bara säga vad jag tänker utan omsvep, det är en princip som jag inte riktigt vill ändra på även om många tycker att jag är naiv. Men jag måste nog sluta tro blint på vad folk säger här, börja fatta att ett "si" kan betyda båda ja och nej och kanske.

Abortprojektet går iallafall långsamt framåt, igår var jag på ett föredrag som handlade om sambanden mellan abort och sexuellt våld. Det var massa folk där faktiskt, kändes kul.
Och på kvällen var det en grupp studenter som anordnade ett seminarium om abort och preventivmedel, vi var ganska få som var där och alla var väldigt överens om allting, men de var väldigt trevliga, vi var och drack öl med dem sen, väldigt öppna och sympatiska människor, sånt gör en glad. De heter Mala Consciencia och skriver i ett fanzine som heter Anti, de jobbar konkret med sånt de tycker är viktigt utan att ha någon speciell plattform verkar det som, jag kände mycket mer att jag var på samma våglängd som dem än vad jag har kännt med de andra kvinnororganisationerna som jag har haft kontakt med, det är väl just dendär öppenheten som jag kände hos dedär studenterna som är så befriande, när människor är nyfikna och ser det som något positivt att man är annorlunda.
Och det är tur att det finns människor som vill förändra machista-lagstiftningarna, men det är så sorgligt att de som har verkligt inflytelserika positioner är knäpptysta när det gäller abortfrågan, att Chiles president är kvinnlig verkar inte spela någon roll, ja, jag tycker det är så sorgligt med hårda, tunga strukturer som är totalt orättfärdiga, det är så jävla sorgligt, och jag hoppas verkligen att rösterna där under, gräsrötternas röster, klarar att bryta igenom, att de lyckas skapa sig ett stort och slagkraftigt utrymme där de kan nå ut till fler och verkligen förändra.

fiestas patrias

För tillfället är det nationaldagsfirande som gäller här i Valparaíso med empanadas, cueca-dans, öl och festande hela nätterna...I torsdags blev vi hembjudna till Bengt, (vår lärare) och hans fru Betty, hennes dotter Camilla och en stor schäfer. De bor högt upp på en kulle som ligger ganska långt från skolan, man har utsikt över vattnet och över kullarna, man ser de grönblå bergen bortom Valparaiso...Jag tyckte att det var en väldigt trevlig fest och jag tar tillbaka det jag sagt om att all chilensk mat är hopplös, för Bengt och Betty hade lagat GOD chilensk mat. Empanadas med skaldjur och ost som inte var flottiga som de man köper i affären, grillad lax och massa olika sallader...

Vi åt och drack och pratade hela dagen, timmarna gick så snabbt, vi kom dit vid ett-tiden på dan och åkte inte därifrån förrän vid tolv-tiden på kvällen. Betty försökte lära oss att dansa cueca och Alfonso och Camilla flög med drakar, det blåser mycket uppe på kullarna och drakflygning är en vanlig sysselsättning, inte bara på nationaldagen. Det gäller att kapa snöret på de andra drakarna som flyger på himlen(snörena har någon slags glaslim som gör att de blir supervassa) och lyckas man med det så blir man jätteglad och skriker "se fue".

Nu är jag inte lika festsugen längre, trots att firandet nog kommer hålla igång över helgen också. Jag är fortfarande inne i fasen då jag vill lära känna Valparaíso och Chile(fast jag tror egentligen att det bara är att låta tiden gå i ett nytt sammanhang för att såsmåningom kunna integrera sig smått.) Valparaíso är hursomhelst en rolig stad att försöka lära känna, det finns alltid nya gränder och cafèer och utsikter att upptäcka, staden är ett oförutsägbart myller.

När man försöker lära känna en ny stad försöker man också registrera detaljerna: t.ex.: folk som kliver på bussen, hojtar, ska sälja plåster eller kakor eller vykort, extremt billigt och fort går det, det verkar handla om att sälja mycket och billigt istället för lite och dyrt. Vid buss-stopen står ofta någon och tar tid på bussen, när bussen stannar lämnar man in en lapp på klockslaget till busschauffören. Har man inget jobb så får man uppfinna ett.

Hundarna har jag nog redan skrivit om men de är verkligen en del av Valparaìsos själ. Jag vet inte riktigt varför Valparaìsos lösa hundar är så mycket snällare än hundarna på Oaxacas landsbyggd i Mexico(det är de två erfarenheterna jag har av ställen med mycket lösa hundar.) I Oaxaca springer hundarna efter dig, morrar, ibland försöker de attackera dig och de är ofta magra och har toviga pälsar. I Valparaìso har jag mest sett hundarna ligga och sola nöjt på torget, eller så letar de efter mat bland soperna eller så gör de sällskap med en när man ska ner till stan. Men jag har aldrig sett dem aggresiva, jag antar att det handlar om att de respekteras här.

11:e September, Santiago de Chile

Vi åkte till Santiago i torsdags för att skriva reportage om 11:e September. Alla hade varnat oss för att det skulle vara caos, att man kunde hamna i häkte i 24 timmar utan att få något att äta, bara man befunnit sig i närheten av en demonstration.
Inget av detta märkte vi av,ändå gick vi inne i centrala Santiago vid 12-tiden på natten, men hela staden var knäpptyst, inga människor på gatorna knappt...Kanske att alla var livrädda för att gå ut, men märkligt var det efter att ha blivit varnade för att överhuvudtaget röra sig i stan på kvällen...

Under dagen gick vi till en cermoni utanför La Monedapalatset, man hade lagt rosor vid Salvador Allendes staty och det sjöngs sånger, det såldes nyckelknippor med Allendemotiv, det var säkert ett hundratal människor där, men stämningen var sansad.Jag intervjuade en frälst kommunist som översköljde mig med propaganda, jag fick inte en syl i vädret:)Och så pratade vi med en man som hade levt i exil i sverige i 26 år, han ville hellre prata om Sverige än om Pinochet-tiden i Chile.

På kvällen gick vi till stadion. Tusentals människor blev torterade och mördade där under diktaturen och varje år kommer anhöriga dit den 11:e September för att hedra minnet av dessa människor som blev mördade för sina åsikters skull. När vi kom dit hade det redan varit musikuppträdanden, men hela stadions utsida var upplyst av stearinljus, man hade satt upp bilder på offren,brev, och överallt stod det med stora bokstäver "Ni perdon ni olvido"(varken förlåtelse eller glömska), "Aquí se torturó y asesinó" (här mördade och torterade man).
Jag pratade med Betsave och Athenas vars båda män hade blivit avrättade på stadion, själva hade de levt i exil under många år, Betsave i Belgien och Athenas på Kuba. Det pratade så alldagligt om det som hänt, men det är väl så, att även de mest fruktansvärda minnena blir till en vardag, något man måste leva med.

Och hur var santiago?Fult!
Stora ytor, grå, höga moderna byggnader,skyskrapor, breda avenyer, opersonliga cafeer...Och överallt gick det omkring poliser i militärliknande uniformer. Kanske hade vi otur med vad vi såg, men vi bodde ändå i centrala santiago, gick omkring en hel del och såg inget som var vackert eller bevarat, förutom området Bellavista som påminde lite om Valparaiso med färgstarka byggnader och mycket folkliv.

Vi har också hunnit med att åka slalom utanför santiago, det var första gången jag åkte slalom och det var läskigt men efter ett tag var det kul.

Nu är vi tillbaks i Valparaiso, idag mest gått runt i gränder och fotat, det finns så mycket att fota här..Nu väntar en ny skolvecka och som vanligt gäller det att ha massa självdiciplin för att inte flumma bort, jag tror att det ganska lätt kan bli så att man bara snackar och dricker öl och inte får något gjort här. Jag känner mig dock lite socialt missanpassad, så för tillfället är det ingen risk med det iallafall:)

ett samtal med Católicas por el derecho a decidir

Jag har varit i Playa Ancha som ligger en bit härifrån och hälsat på en kvinna som heter Coka. Hon och fyra andra kvinnor som också var där är med i organisationen Católicas por el derecho a decidir(katoliker för rätten att bestämma.)
Organisationens namn syftar på att kvinnor ska ha rätt att bestämma över sin egen kropp, vilket som sagt inte är fallet i dethär landet, där abort under alla omständigheter är ett brott.

Min spanska bar mig bättre än jag trodde, ändå kände jag min gringa-roll så starkt, jag vet inte hur och om det går att komma förbi den, jag tror inte det...Jag vill så gärna passa in och förstå, men inser att det gör jag inte alls, ska jag verkligen komma här med mitt ofrånkomliga gringo-perspektiv och göra en dokumentär om ett land som jag inte alls känner, här har jag ju inga rötter och ingenting. Det vill jag ju förstås, men att jag inte vet hur jag ska förhålla mig till Chile, jag är så trött på rollen som den ödmjuka utlänningen, att inte dela språk, för språk är något mer än meningsbyggnader och gramatik, språk är ett samförstånd med djupa rötter,av toner och nyanser som jag inte förstår.

Trots främlingsskapet som jag kände när jag satt där och pratade med Coka och hennes vänner så var det ett meningsfullt samtal, de är eldsjälar som struntar i tabuerna, de tycker att abortfrågan är så viktig att man måste börja prata om den, trots att vissa andra feministorganisationer vänder dem ryggen och den katolska kyrkan menar att de inte är "riktiga" katoliker.

Jag har sovit och sovit men är fortfarande trött...Det verkar inte vara något koffein i nestles pulverkaffe som är nästan det enda kaffet som man kan få tag på.
Det är så skönt med helg, jag och Pärla H gick runt och bara hängde i stan igår, det har knappt funnits något tillfälle till det innan, att få upptäcka Valpo i lung och ro.

Efter att ha letat i hela stan efter någon mat som kändes god så gav vi upp och hamnade på en sunkrestaurang, det var egentligen inget fel på maten men den kändes skabbig, två tomater fyllda med tonfisk och olivbitar, såg ut som två ögon,det låter kanske gott och att jag bara är en "...."(som har blivit mitt rykte i släkten:) men det smakade inget, och matsedeln var alldeles flottig och brödet torrt.

Nej, åker man någonstans för att få en matupplevelse så ska man inte åka till Chile, jag har ätit ute nästan varje dag och bara 2 eller 3 gånger har maten varit god...
Men det är roligt med marknaderna som säljer färsk fisk och musslor och avokado och massa grönsaker så helt illa är det inte ändå..

De andra är i Santiago och kollar på fotbollsmatch idag...Chile mot Brasilien tydligen...Kanske hade varit kul att följa med, men känns skönt att slippa det också.

Nu ska vi gå ner till hamnen och titta lite.

bakis-dag

Idag är det slapp bakisdag....Känner stort behov av att inte göra något alls, orkar inte ens gå ner till stan...Det är som att hjärnan inte fungerar alls.
Hela veckan har det mest varit skola,(och en del öl-drickande förstås),jag och Hampus försöker styra upp vårt radioprojekt. Vi går frilanslinjen vilket innebär att vi jobbar väldigt självständigt, men vi får också vara med på norden i chile-linjen som är mer praktiskt inriktad på att lära sig filma, göra radio och skriva. Jag känner verkligen att jag vill ta tillfället i akt att lära mig så mycket som möjligt... Vi har också tittat mycket på film och lyssnat på radioprogram...Det finns så mycket engagemang här och det känns som att det ställs krav på det man gör utan att det känns elitistiskt...Det var väl ganska förutsägbart att folkhögskola skulle vara min grej mycket mer än universitetet, men det är verkligen så.Plötsligt känns saker ganska möjliga.

Nu ska jag och Hampus gå ner till ett fik som vi hittade häromdan och som jag tror kommer att bli vårt stamfik..Överallt på de färgglada väggarna hänger små meddelanden som cafegästerna har skrivit på servetter och små pappersbitar och han som jobbar där går runt med en stor sjörövarlapp på ögat. Hela cafet känns väldigt mycket Valparaiso, kreativt och färgstarkt.

Tyvärr har jag inte haft möjlighet att prata så mycket med chilenare som jag hade velat, det blir ju lätt så eftersom alla på kursen är svenskar...Jag hoppas det kommer, det är så roligt att prata spanska och att prata med folk som bor här känns som det enda sättet att försöka förstå något av dethär landet, att komma dethär samhället nära.
Jag skulle vilja höra människor berätta hur det känns att leva i glömskan av diktaturen, att leva i en vardag som är hyfsat trygg för en del , men historien finns hela tiden där och måste förträngas för att man ska kunna leva vidare, alla dessa människor som torterades och försvann, jag tror jag kommer den mörka historien lite närmare genom att vara här. Man pratar inte så mycket om det, men det som hände är ändå närvarande på något sätt.

ett försök att samla tankarna

Jag sitter på skolan här i Valpo och försöker samla tankarna lite. Jag kom fram till skolan mitt i lektionen förra måndagen efter 22 timmars flygresa och sen dess har dagarna varit intensiva: pratat och pratat med klasskompisar och människorna på vandrarhemmet, tittat på dokumentärer, ätit skaldjur, dansat tango, druckit öl, gått vilse i valparaisos färgstarka gränder och suttit på torget och tittat på hundar som ligger och solar och tonåringar som hånglar.

Jag är inne i den lyriska fasen då allt och alla känns helt fantastiska mest. Men som vår lärare Juan sa så kan den underbara känslan när som helst "blomma ut in en kris", det kommer säkert det med...Men än så länge har jag motivation...Det är svårt dethär, att skapa utifrån ingenting, även om det är dokumentärt så måste iden komma från mig ju...

Jag trodde att jag skulle skriva reportage här, men nu är jag helt inne på att göra en radiodokumentär...JAg älskar ju radio så jag vet inte varför inte tanken har slagit mig tidigare... Ibland känns det som att jag är så begränsad i mina tankar när jag är i Sverige.En dokumentär om abortförbudet i Chile ska vi göra, jag och Hampus, är det tänkt. Kanske mest för att det är en så vidrig lag, mellan 1930-talet fram till 1989 fick kvinnor göra abort om deras liv svävade i livsfara, men den lagen ändrades under Pinochets tid. Nu är abort i alla former totalt förbjudet, men aborter görs givetvis ändå, bara att omständigheterna är mycket farligare för de flesta.

Jag vet att jag skriver lite lössryckt nu, mina tankar har bara snurrat sedan jag kom hit...idag är det kallt och gråruskigt här, även inne fryser man, speciellt på nätterna...Jag och Hampus har flyttat in i ett ljust stort rum nära skolan, vi har stora fönster som vetter ut mot en gata, det är aldrig tyst, bilar som kör förbi och hundslagsmål hela nätterna, känns nästan som att man befinner sig ute på gatan, men jag trivs med det...vi ska nog ändå flytta, till något billigare och där det finns fler chilenare att prata med...Dessutom känner man sig som en jättebebis där vi bor nu, Cecilia som äger huset gör frukost åt oss, tvättar våra kläder och städar, det kanske borde vara skönt men jag tycker mest det känns konstigt..

Vi är rika och jävligt previligerade här, jämfört med Mexico känns Chile så modernt men det finns fortfarande mycket fattigdom, människor kanske inte svälter men många verkar ha det svårt att få ekonomin att gå ihop, studenterna jobbar jättemycket för att ha råd att plugga och sånna saker...Medans vi får bidrag från svenska staten för att vara här och plugga och det är ju inte direkt så att vi pluggar jättehårt...Vi är de rika europeerna här, det är bara att inse. Igår var det två som blev rånade på en filmkamera. Och att gå runt här och göra dokumentärer om en vardag som för vissa är väldigt hård, det känns också konstigt. Man får verkligen försöka vara lite medveten hur och var man trampar och klampar, inte minst när det gäller det jag och hampus ska försöka skildra, som är en väldigt tabubelagd fråga.

Det finns hursomhelst så mycket engagemang och duktiga människor här, det känns väldigt roligt.Jag vill så väldigt gärna producera något som känns bra, jag vill lära mig så mycket, jag vill skaffa vänner och jag vill hitta en väg in i det chilenska samhället, ja just nu är jag ganska stirrig med alla mina viljor...

Ska lägga upp lite bilder här snart också, på valpos gatukonst och hundarna och de små cafeerna...