julfirande i töcken

Juldagarna har passerat som i ett svartgrått töcken, vet inte riktigt hur, kanske lite brist på min egen närvaro...
Jag hade ju bestämt mig för att fortsätta vara bitter eftersom det var både befriande och bekvämt, jag ansträngde mig inte alls för att få julstämning, jag kände faktiskt ett motstånd mot julen.

Men det blev faktiskt en trevlig julafton ändå, i kollektivet hos mina klasskompisar där jag bor för tillfället, vi åt potatisgratäng och soya-köttbullar, supergott var det...Och Ricardo var någon slags chilensk tomte, men svarta enorma glasögonbågar, gröna girlanger och plastblommar lindade runt sig och körde någon blanding mellan engelska och spanska och "Hoho, merry christmas, man!" i varannan mening.

Men det verkade som att folk i allmänhet inte firar jul så mycket heller här. Sommarlovet har ju precis börjat här, man kan gå på gratiskonserter och ligga på stranden, man behöver nog inte julen att trösta sig med på samma sätt som i Sverige. På dan var affärerna öppna som vanligt, och även om det var mycket folk ute och handlade så var det inte alls den julpaniken som man känner av om man är ute på stan på julafton i Sverige...Ja, jag tyckte bara det var skönt att det inte var så hysteriskt.

Några dagar innan jul åkte jag, Pablo och Ullis till ett barnhem i Limache, en liten stad vid bergen som ligger kanske 40 minuter härifrån med tunnelbanan. Det var Pablos granne som var med i en kristen organisation som jobbar med att på olika sätt stödja folk som är ensamma, fattiga o.s.v., som jag fattade det. Så vi var där på barnhemmet och firade jul med barnen, det var papperstallrikar med tårta och kakor, det var läsk och små plastleksaker inslagna i paket. Det var roligt att vara där, gulliga barn. Men efter som jag är inne i min bittra period så kändes det också så hopplöst, att komma dit och fira jul och sedan inte komma tillbaka. De var inte många, de som jobbade där,antagligen går det mesta av deras energi åt till att bara få stället att fungera; laga mat, tvätta, städa, planera, allt sånt...Jag vet själv sedan jag jobbade på hemvisten i Malmö hur mycket tid och energi det tar att bara försöka få ett ställe att fungera. Men hur ska de som jobbar där kunna ha tid att sitta ner med barnen, att leka med dom, lyssna på dom.Hur fungerar det att växa upp på ett ställe där ingen riktigt ser en?Jag tycker det känns fruktansvärt.

De flesta av barnen hade föräldrar som var unga och/eller missbrukare och inte kunde ta hand om dem. Nu vet jag inte exakt hur det fungerar med samhällsinsatser i Chile, men jag såg ju vad jag såg i Limache, jag tänker att barnen är värda så mycket mer. Visserligen fick barnhemmet statligt stöd men det hade inte uppkommit på statens initiativ. Det gör mig väldigt provocerad när individer, och kanske speciellt barn, är tvugna att vara utlämnade till andras välgörenhet.

Det är så väldigt mycket om Chile jag inte visste innan jag kom hit. "Det går bra för Chile", fick jag höra innan jag kom hit.Ja, det beror ju på hur man ser det. När det gäller fördelning av ekonomiska resurser är Chile ett av de mest ojämlika länderna i världen.