Om att duga

Jag har fått betalt för något jag skriver för första gången!

Det känns bra och peppigt.

Att få saker publicerade känns som beviset på att mitt skrivande duger. Jag får påminna mig om att det inte riktigt är så saker ligger till.

Jag var 20 eller så och skickade in dikter till någon tidning på Lava och jag var naiv och skickade in personliga texter, direkt från hjärtat, och jag trodde att ett halvt löfte var ett helt löfte och blev rätt sänkt när texterna inte kom med, när jag inte ens fick något svar från han chefredaktören som hade hjälpt mig och Klara när vi gjorde vår kortfilm, han som verkade så peppande och som var anställd för just det, att peppa ungdomar i deras kreativitet, det fick mig verkligen att känna mig dålig, att han inte ens svarade på mitt mail,när han innan hade kommit med sina checka kommentarer, typ "jag tror på er, blablabla", han kan faktiskt dra åt helvete.

Nu är jag mer taktisk, jag tror inte jag hade skickat in sånna texter idag, iallafall inte utan att kolla ordentligt vad tidningen har för målgrupp och vilken typ av texter de brukar ta in. Men dendär taktiken är också att bli strypt, att skriva saker som faller folk i smaken är en teknik som man kan lära sig. Att däremot försöka skriva något som är sant, att försöka sig på ett skrivande som vill något verkligt, som vill något mer än att tillfredställa författarens eget bekräftelsebehov, det är så svårt, men kanske den enda vettiga anledningen till att skriva.

Det är verkligen farligt detdär, när man slutar ta risker i sitt skrivande i rädsla för att bli förlöjligad, i rädsla för att inte bli bekräftad. När den enda anledningen till att skriva borde vara att bryta ny mark, att låta tankar utvecklas och expandera,att reflektera och ofrågasätta, så jävla onödigt att hålla sig inom den lilla fyrkanten man har blivit tilldelad när man i själva verket är kapabel till oändligt mycker mer.

Varje försök till ett ärligt uttryck borde få ta plats, jag är rädd att vi förtorkar annars. Jag är väldigt rädd att jag redan har tappat en del av det vackra och vilda i mig bara för att försöka rymmas i fyrkanten.