När fattigdomen tappar sitt skimmer

Det jag tänker skriva nu är fruktansvärt men tyvärr sant.

Detta, att komma hit till Chile och observera och se fattigdomen som något romantiskt skimrande, något som gör staden autentisk.

Tyvärr, jag måste erkänna, jag är skyldig i allra högsta grad när det gäller det här och det gör mig nästan gråtfärdig att tänka på det.

För jag dras till de söndriga, svarta bilderna och det är väl just det som är problemet, när man passivt ser verkligheten endast som bilder, som konst, som något estetiskt istället för något som man vill beblanda sig i eller identifiera sig med.

Ricardo förklarade varför han inte längre ville fota varken konstnärligt eller journalistiskt: "för konstnären är en bild av ett fattigt barn något vackert. Men det är aldrig vackert att vara fattig!"

Att jag nu bor i ett fattigt område har gjort att skimret har försvunnit lite och även om magin också försvann så känns det ganska bra; visst är området kring Plaza Echaurren något fantastiskt på många sätt, unika barer där det känns som att tiden har stått still, men männen som ligger utslagna på gatan, hur kan det vara något estetiskt? Eller han, H: s kompis som alltid sitter vid hissen med benen uppkrupna och tittar upp på oss med stora ögon och en gång berättar han för mig att han har cancer och han sitter ensam med sin flaska och sjunger på franska, hur kan det ha något estetiskt värde? Det är helt sjukt och jag får gång på gång påminna mig om dethär fortfarande.

Att betrakta fattigdom och ha en sån jävla distans till de så att men medvetet eller omedvetet ser ett konstnärligt värde i det , jag tycker nästan det är den värsta sortens turism,kanske värre än att sitta på ett lyxhotell i grannstaden Viña del Mar och inte vilja se något alls.