några känslor bakom fasaderna

Det är som att jag inte kan lämna ett land förrän jag kommer bakom fasaderna, det har varit tre månader av färg och positiv energi men nu känner jag besvikelsen över Chile falla över mig som en svart sten.

Det var ju inte så farligt, det som hände, men jag minns dendär halvsekunden med någons händer på mina axlar, nej, jag minns faktiskt inte hur det kändes men jag vet att i dendär halvsekunden så kändes det som att vad som helst var på väg att hända, något mycket mer fruktansvärt.

Samma dag var det någon, ingen jag kände, som blev hotad med en sönderslagen glasflaska i en annan del av Valparaiso.

Det känns som att jag befinner mig på andra sidan av något. Folk tror att man kommer över det, de drog ju av mig väskan bara, det är sånt som händer turister här. Men något är förändrat för mig i grunden.

Så länge man bara hör om rån kan man tänka att det är hemskt och hoppas att det inte händer mig, men man har distans.

Nu har all känslomässig distans försvunnit, jag känner verklig sorg och rädsla över allt jag hör, allt som människor drabbas av.

Verkligheten har kommit rakt in på livet, jag känner all frustration och uppgivenhet och hotfullhet som hela tiden har legat i luften i denhär stan, men som jag har ignorerat fram tills nu.