Om att duga

Jag har fått betalt för något jag skriver för första gången!

Det känns bra och peppigt.

Att få saker publicerade känns som beviset på att mitt skrivande duger. Jag får påminna mig om att det inte riktigt är så saker ligger till.

Jag var 20 eller så och skickade in dikter till någon tidning på Lava och jag var naiv och skickade in personliga texter, direkt från hjärtat, och jag trodde att ett halvt löfte var ett helt löfte och blev rätt sänkt när texterna inte kom med, när jag inte ens fick något svar från han chefredaktören som hade hjälpt mig och Klara när vi gjorde vår kortfilm, han som verkade så peppande och som var anställd för just det, att peppa ungdomar i deras kreativitet, det fick mig verkligen att känna mig dålig, att han inte ens svarade på mitt mail,när han innan hade kommit med sina checka kommentarer, typ "jag tror på er, blablabla", han kan faktiskt dra åt helvete.

Nu är jag mer taktisk, jag tror inte jag hade skickat in sånna texter idag, iallafall inte utan att kolla ordentligt vad tidningen har för målgrupp och vilken typ av texter de brukar ta in. Men dendär taktiken är också att bli strypt, att skriva saker som faller folk i smaken är en teknik som man kan lära sig. Att däremot försöka skriva något som är sant, att försöka sig på ett skrivande som vill något verkligt, som vill något mer än att tillfredställa författarens eget bekräftelsebehov, det är så svårt, men kanske den enda vettiga anledningen till att skriva.

Det är verkligen farligt detdär, när man slutar ta risker i sitt skrivande i rädsla för att bli förlöjligad, i rädsla för att inte bli bekräftad. När den enda anledningen till att skriva borde vara att bryta ny mark, att låta tankar utvecklas och expandera,att reflektera och ofrågasätta, så jävla onödigt att hålla sig inom den lilla fyrkanten man har blivit tilldelad när man i själva verket är kapabel till oändligt mycker mer.

Varje försök till ett ärligt uttryck borde få ta plats, jag är rädd att vi förtorkar annars. Jag är väldigt rädd att jag redan har tappat en del av det vackra och vilda i mig bara för att försöka rymmas i fyrkanten.

julfirande i töcken

Juldagarna har passerat som i ett svartgrått töcken, vet inte riktigt hur, kanske lite brist på min egen närvaro...
Jag hade ju bestämt mig för att fortsätta vara bitter eftersom det var både befriande och bekvämt, jag ansträngde mig inte alls för att få julstämning, jag kände faktiskt ett motstånd mot julen.

Men det blev faktiskt en trevlig julafton ändå, i kollektivet hos mina klasskompisar där jag bor för tillfället, vi åt potatisgratäng och soya-köttbullar, supergott var det...Och Ricardo var någon slags chilensk tomte, men svarta enorma glasögonbågar, gröna girlanger och plastblommar lindade runt sig och körde någon blanding mellan engelska och spanska och "Hoho, merry christmas, man!" i varannan mening.

Men det verkade som att folk i allmänhet inte firar jul så mycket heller här. Sommarlovet har ju precis börjat här, man kan gå på gratiskonserter och ligga på stranden, man behöver nog inte julen att trösta sig med på samma sätt som i Sverige. På dan var affärerna öppna som vanligt, och även om det var mycket folk ute och handlade så var det inte alls den julpaniken som man känner av om man är ute på stan på julafton i Sverige...Ja, jag tyckte bara det var skönt att det inte var så hysteriskt.

Några dagar innan jul åkte jag, Pablo och Ullis till ett barnhem i Limache, en liten stad vid bergen som ligger kanske 40 minuter härifrån med tunnelbanan. Det var Pablos granne som var med i en kristen organisation som jobbar med att på olika sätt stödja folk som är ensamma, fattiga o.s.v., som jag fattade det. Så vi var där på barnhemmet och firade jul med barnen, det var papperstallrikar med tårta och kakor, det var läsk och små plastleksaker inslagna i paket. Det var roligt att vara där, gulliga barn. Men efter som jag är inne i min bittra period så kändes det också så hopplöst, att komma dit och fira jul och sedan inte komma tillbaka. De var inte många, de som jobbade där,antagligen går det mesta av deras energi åt till att bara få stället att fungera; laga mat, tvätta, städa, planera, allt sånt...Jag vet själv sedan jag jobbade på hemvisten i Malmö hur mycket tid och energi det tar att bara försöka få ett ställe att fungera. Men hur ska de som jobbar där kunna ha tid att sitta ner med barnen, att leka med dom, lyssna på dom.Hur fungerar det att växa upp på ett ställe där ingen riktigt ser en?Jag tycker det känns fruktansvärt.

De flesta av barnen hade föräldrar som var unga och/eller missbrukare och inte kunde ta hand om dem. Nu vet jag inte exakt hur det fungerar med samhällsinsatser i Chile, men jag såg ju vad jag såg i Limache, jag tänker att barnen är värda så mycket mer. Visserligen fick barnhemmet statligt stöd men det hade inte uppkommit på statens initiativ. Det gör mig väldigt provocerad när individer, och kanske speciellt barn, är tvugna att vara utlämnade till andras välgörenhet.

Det är så väldigt mycket om Chile jag inte visste innan jag kom hit. "Det går bra för Chile", fick jag höra innan jag kom hit.Ja, det beror ju på hur man ser det. När det gäller fördelning av ekonomiska resurser är Chile ett av de mest ojämlika länderna i världen.

...hur perspektiven förändras

Jag känner mig fortfarande så bitter!!Det går liksom inte över.

En så stor frustration som jag inte riktigt kan sätta fingret på, det är så mycket som har rörts upp, jag är så trött på gringo-föraktet i denhär staden, jag är så väldigt trött på det. Och ja, jag vet, det är en komplicerad rasism som man kan ha förståelse för, men jag orkar inte vara förstående och ödmjuk längre, jag tänker att jag måste kunna ställa krav på människor här på samma sätt som jag skulle göra i Sverige, rasism är alltid rasism, varför ska min hudfärg och mitt kön spela någon roll?

När man har bott här ett tag tycker man inte längre att inskränkhet är charmigt, även om det är inlindat i vänster-romantik och slagord.Ju mer distansen minskar, ju mer blir vissa av "the locals" inte så mycket charmigare än i någon rasistisk småstad i Sverige.Märkligt hur perspektiven förändras...

marken har skakat under våra fötter

Marken har skakat under våra fötter det senaste dygnet.Kändes overkligt, mest var det igår eftermiddag då golvet på skolan plötsligt började skaka,julgranen med allt sitt pynt vajade, det pågick inte mer än en halv minut, men det kändes så overkligt, jag har aldrig riktigt kännt av naturens krafter på det sättet innan.

Det är konstigt att killar som är 10 år yngre än mig kan kännas mer hotfulla än en jordbävning, där ser man vad irrationell rädslan är...Och känslor är alltid så mycket verkligare och påtagligare än det rationella tänkandet och jag tycker det är läskigt vad en känsla kan göra med en, hur den kan styra ens tal och blickar och handlingar och ens bemötande med andra människor.Jag förstår nu lite bättre folk som blir dumma i huvudet och som låter rädslan totalt dominera och styra deras värderingar och beslut.

Marken har skakat under våra fötter och också i övrigt har livet kännts lite caos. Just nu bor jag på tre ställen känns det som: på skolan, på min kulle och på en madrass i vardagsrummet hemma hos Sofie, Victor och Karin. En Engelsman bor där också, som bor i Danmark och som skrattar när jag inte förstår ett ord av vad han säger på danska.

Idag har vi julavslutning, jag och Julia ska göra glögg. Snart är det jul. Jag försöker lugna ner mig.Men hela livet känns som splittrade glasskärvor.Jag har snöat in på vår dokumentär också, tror jag har blivit lite knäpp av att sitta själv och redigera så mycket.

Någon sa att man blir vemodig av att vara i Valparaíso och det stämmer nog. Det är på många sätt en paradisisk stad med havet som vilar lugnt och blåglittrigt från fönstret här från skolan och de grönlummiga träden nu på vårsommaren och taken som bländar i solen. Men något som är så vemodigt, kanske den rostiga plåten som är fastspikad på husen, kanske de gamla kråkslotten med torn i gammalt trä, jag vet inte. Kanske skillnaden mellan nu och innan Panamákanalen byggdes och Valparaíso var en viktig handelsstad på grund av sin hamn. Nu finns det få jobb här, jag tänker att all dendär frustrationen över de nutida sociala och ekonomiska förhållandena också skapar vemod.

mera depp

Det har varit en fruktansvärd vecka.

Några dagar efter att domdär idioterna sprang iväg med min ryggsäck så bevittnade jag ett ganska brutalt rån.

Värre än själva rånet var att det var fullt med folk på torget och att ingen låtsades som någonting. Kvinnorna som blivit rånade var uppenbart skärrade förstås, den ena hade blivit nerknuffad på marken och när hon efter ett tag reste sig upp höll hon fortfarande ett krampaktigt tag om två tygband, handtagen till väskan som rånaren måste slitit eller skurit av.

Ok att ingen grep in under själva rånet, det är illa det med men jag kan förstå att folk är rädda och dessutom gick det väldigt fort. Däremot, att att ingen kom fram till dem efteråt och ens frågade hur de mådde, det kändes helt fruktansvärt, är turistföraktet så starkt eller är folk bara allmänt ego?

Det känns som att jag håller på att bli tokig, jag vaknar om nätterna och tycker att ljuden från hamnen låter som människor som skriker, jag noterar alla röster och fotsteg därute på gatan och fåglarna kvittrar ihärdigt, hysteriskt.

Så länge jag är med folk går det bra, men ensam blir jag tokig, paranoid.

Jag hoppas dethär går över snart, eventuellt ska jag sova i mina klasskompisars hus tills jag lugnar ner mig.Snart kommer H också, jag tror att allt kommer kännas mycket bättre då.

Det är väl bara att inse att jag har levt i en bomullsvärld innan. Men dethär känns som ett vidrigt intrång i mitt liv, saker som betydde minnen och kärlek för mig och som bara är borta, och jag som aldrig mer kommer kunna låta tankarna fladdra iväg när jag går ute på gatorna, jag som knappt vill gå ensam ute på gatorna just nu. Och rädslan som tar så mycket energi att andra saker, viktiga saker, hamnar i bakgrunden.

Jag får höra att jag ska tänka på att inte se rädd ut, och jag vet att de som säger så inte förstår hur det är, när man känner sig svag på det sättet som jag känner mig just nu är det inte så jävla lätt att gå med säkra steg och titta folk i ögonen.

Som tur är finns det väldigt fina människor här, idag har jag varit hos Julia och Klara och ätit linsgryta, det var väldigt trevligt att sitta där på deras altan och bara prata och prata om allt möjligt.

några känslor bakom fasaderna

Det är som att jag inte kan lämna ett land förrän jag kommer bakom fasaderna, det har varit tre månader av färg och positiv energi men nu känner jag besvikelsen över Chile falla över mig som en svart sten.

Det var ju inte så farligt, det som hände, men jag minns dendär halvsekunden med någons händer på mina axlar, nej, jag minns faktiskt inte hur det kändes men jag vet att i dendär halvsekunden så kändes det som att vad som helst var på väg att hända, något mycket mer fruktansvärt.

Samma dag var det någon, ingen jag kände, som blev hotad med en sönderslagen glasflaska i en annan del av Valparaiso.

Det känns som att jag befinner mig på andra sidan av något. Folk tror att man kommer över det, de drog ju av mig väskan bara, det är sånt som händer turister här. Men något är förändrat för mig i grunden.

Så länge man bara hör om rån kan man tänka att det är hemskt och hoppas att det inte händer mig, men man har distans.

Nu har all känslomässig distans försvunnit, jag känner verklig sorg och rädsla över allt jag hör, allt som människor drabbas av.

Verkligheten har kommit rakt in på livet, jag känner all frustration och uppgivenhet och hotfullhet som hela tiden har legat i luften i denhär stan, men som jag har ignorerat fram tills nu.

Bitter och arg

Igår gick jag och njöt av en promenad, det som fram tills nu har varit min favortiväg, på en liten väg mitt imellan två kullar och allt var grönlummigt och soligt och jag gick i min egen lilla värld och självklart skulle det straffa sig, helt plötsligt kände jag någon dra tag i min ryggsäck bakifrån och jag hörde en pojkröst säga, ganska lugnt, inte särskilt hotfullt: Dáme la muchila, ge mig ryggsäcken.
Jag bara lät honom dra av mig den, jag var chockad och helt kraftlös och det var inte en människa i närheten förrutom dom.
Sen såg jag honom och 2 andra kids, de var säkert inte mer än 15 år springa allt vad de kunde, upp för backen.
Och jag bara stod och tittade.

Jävla skit.
det började redan i helgen att jag var så besviken på Chile som land, det handlade om en snubbe som jag trodde kunde vara en vän men som sen var lite på, inte mycket, men tillräckligt för att jag skulle bli på dåligt humör eftersom jag har talat om att jag har pojkvän. Jag vänjer mig aldrig vid hur man ser på kvinnor i allmänhet här, och vita kvinnor i synnerhet.

Och så är det hon som inte får göra abort som jag intervjuade, det har ingenting med mig att göra egentligen, men så mycket lidande bara för att ingen vågar ändra en lagstiftning från diktaturtiden, därför att man aldrig riktigt har gjort upp med en sjuk människa som Pinochet, därför att många här fortfarande tycker att han är bra. Jag fick ett sms från hon som inte kan göra abort, hon var i Los Andes, utanför Santiago och verkade må skit.

Och så nu dethär med min ryggsäck, det kunde ju ha gått mycket värre, mest av allt känner jag någon slags sorg, man blir väl påmind av att vad som helst kan hända när som helst och var som helst, att man inte alls är osårbar någonsin.

Jag hade nästan inget av ekonomiskt värde där, förutom min mobil och mitt visakort(som är spärrat nu förstås) och 2 minneskort. Men jag hade min dagbok, jag hade min favorit-tröja och min mormors handväska och sjal, jag hade en bok som jag var inne i och ville läsa klart. känns som att en liten del av ens liv utraderas med alla dedär sakerna som är borta. Hoppas kidsen är nöjda med att åtminstonde ha orsakat lite emotionell skada och rädsla.

När fattigdomen tappar sitt skimmer

Det jag tänker skriva nu är fruktansvärt men tyvärr sant.

Detta, att komma hit till Chile och observera och se fattigdomen som något romantiskt skimrande, något som gör staden autentisk.

Tyvärr, jag måste erkänna, jag är skyldig i allra högsta grad när det gäller det här och det gör mig nästan gråtfärdig att tänka på det.

För jag dras till de söndriga, svarta bilderna och det är väl just det som är problemet, när man passivt ser verkligheten endast som bilder, som konst, som något estetiskt istället för något som man vill beblanda sig i eller identifiera sig med.

Ricardo förklarade varför han inte längre ville fota varken konstnärligt eller journalistiskt: "för konstnären är en bild av ett fattigt barn något vackert. Men det är aldrig vackert att vara fattig!"

Att jag nu bor i ett fattigt område har gjort att skimret har försvunnit lite och även om magin också försvann så känns det ganska bra; visst är området kring Plaza Echaurren något fantastiskt på många sätt, unika barer där det känns som att tiden har stått still, men männen som ligger utslagna på gatan, hur kan det vara något estetiskt? Eller han, H: s kompis som alltid sitter vid hissen med benen uppkrupna och tittar upp på oss med stora ögon och en gång berättar han för mig att han har cancer och han sitter ensam med sin flaska och sjunger på franska, hur kan det ha något estetiskt värde? Det är helt sjukt och jag får gång på gång påminna mig om dethär fortfarande.

Att betrakta fattigdom och ha en sån jävla distans till de så att men medvetet eller omedvetet ser ett konstnärligt värde i det , jag tycker nästan det är den värsta sortens turism,kanske värre än att sitta på ett lyxhotell i grannstaden Viña del Mar och inte vilja se något alls.

Teletón

Denhär snubben skänkte tusen miljoner pesos till  Teletón, en TV-sänd insamlingsgala som varade i helgen fram till Lördags natt. Tyvärr såg jag det inte, hade varit intressant att se eftersom det är så stort här. Men jag såg en intervju med honom igår som gjorde mig spyfärdig.

   Först lite om Teletón; det är en årlig TV-gala där man samlar in pengar till landets handikappade, välbärgade kostym-män försöker bräcka varandra i godhet och man visar snyfthistorier om stackars barn i rullstolar.

    Men intervjun som jag såg igår med Leonardo Farcas på bilden fick mig att må illa rent känslomässigt, han åkte omkring i sin vita jävla limosin, drack champange och så satt han där i studion och såg så självgod ut i sin fula krullfrisyr"Det är bättre att ge än att ta", " dethär är en dröm som jag har haft sen jag var 11 år" och sånna saker sa han och publiken jublade och ropade att han skulle ställa upp i nästa presidentval.

    I ett land där det inte finns något socialt skyddsnät känns Teletón otroligt provocerande, kanske är det lätt att komma utifrån och döma, visst är det väl bättre att det skänks pengar än att ingenting alls görs, men fan, det känns så förnedrande, den bilden som målas upp av handikappade och så hycklande med kostymgubbarna som inte är intresserade av att förändra något, bara skänka för sin egen vinnings skull och för att folk ska vara nöjda och tycka att saker är bra som de är.