Det borde vara nog med bitterheten nu, men det har faktiskt varit rätt så mycket otur på sista tiden, ska jag behöva bli hårdhudad och cynisk för att överleva, måste jag verkligen det?
Jag vill kunna leva livet med ett öppet sinne, utan att döma, utan att tänka mig för, bara låta människor som verkar bra få komma in i min sfär...
Men bakslaget känns så hårt denhär gången, jag kan inte riktigt hämta mig från det, jag känner mig helt chockad över människors girighet och respektlöshet, den finns ju överallt och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna förhålla mig till det på ett normalt sätt.
Ok, det är dumt att generalisera, men det finns en mansroll som jag tycker att jag känner igen väldigt väl vid dethär laget.Deras mammor gullar alldeles för mycket med dem när de är små och de växer upp och tror att de är stora genier.De skriver dikter om sitt eget lidande och sitter och spelar silvio rodriguez på gitarr.De är totalt uppfyllda och styrda av sina känslor,det får inte plats så mycket mer i deras ömtåliga psyken.Andras åsikter och tankar? Nej, de får inte riktigt plats.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar