Bitter och arg

Igår gick jag och njöt av en promenad, det som fram tills nu har varit min favortiväg, på en liten väg mitt imellan två kullar och allt var grönlummigt och soligt och jag gick i min egen lilla värld och självklart skulle det straffa sig, helt plötsligt kände jag någon dra tag i min ryggsäck bakifrån och jag hörde en pojkröst säga, ganska lugnt, inte särskilt hotfullt: Dáme la muchila, ge mig ryggsäcken.
Jag bara lät honom dra av mig den, jag var chockad och helt kraftlös och det var inte en människa i närheten förrutom dom.
Sen såg jag honom och 2 andra kids, de var säkert inte mer än 15 år springa allt vad de kunde, upp för backen.
Och jag bara stod och tittade.

Jävla skit.
det började redan i helgen att jag var så besviken på Chile som land, det handlade om en snubbe som jag trodde kunde vara en vän men som sen var lite på, inte mycket, men tillräckligt för att jag skulle bli på dåligt humör eftersom jag har talat om att jag har pojkvän. Jag vänjer mig aldrig vid hur man ser på kvinnor i allmänhet här, och vita kvinnor i synnerhet.

Och så är det hon som inte får göra abort som jag intervjuade, det har ingenting med mig att göra egentligen, men så mycket lidande bara för att ingen vågar ändra en lagstiftning från diktaturtiden, därför att man aldrig riktigt har gjort upp med en sjuk människa som Pinochet, därför att många här fortfarande tycker att han är bra. Jag fick ett sms från hon som inte kan göra abort, hon var i Los Andes, utanför Santiago och verkade må skit.

Och så nu dethär med min ryggsäck, det kunde ju ha gått mycket värre, mest av allt känner jag någon slags sorg, man blir väl påmind av att vad som helst kan hända när som helst och var som helst, att man inte alls är osårbar någonsin.

Jag hade nästan inget av ekonomiskt värde där, förutom min mobil och mitt visakort(som är spärrat nu förstås) och 2 minneskort. Men jag hade min dagbok, jag hade min favorit-tröja och min mormors handväska och sjal, jag hade en bok som jag var inne i och ville läsa klart. känns som att en liten del av ens liv utraderas med alla dedär sakerna som är borta. Hoppas kidsen är nöjda med att åtminstonde ha orsakat lite emotionell skada och rädsla.